Vad beror nya folksjukdomen på?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Allt fler säger sig må sämre, trots att valmöjligheterna för hur man kan utforma livet blivit fler. Förändringens överordnade ställning förutsätter att människor blir allt mer plastiska till sin struktur. Att i denna löst hopsatta tillvaro förlita sig på att människan som social varelse ska hitta vägen ut ur labyrinten, tack vare sin adaptionsförmåga, är riskabel. Kanske har utbrändhet blivit den moderna människans sätt att säga nej utan att riskera att förlora sin "sociala kompetens"?
Somliga hävdar att utbrändhet handlar om individens oförmåga att sätta gränser för hur många påtår man mäktar med från det sociala smörgåsbordet, "man måste lära sig att säga nej", andra att diagnosen inte ens borde få ställas - den moderna människan är alldeles för upptagen med att uppmärksamma de egna behoven i tid och otid. Problemet består emellertid snarare av att gränsen mellan det egna behovet och andras behov suddas ut allt mer.
Samtidigt som människor förväntas vara mer flexibla uppmärksammas de medföljande negativa konsekvenserna. Grundläggande behov av trygghet i rutiner krockar med att prestationshjulet snurrar under dygnets alla timmar. Det är inte uteslutande plikterna och det ökade kravet på anpassningsbarhet i yrkeslivet som rubbar balansen, de sociala aktiviteterna bär också skuld. Kontrasterna mellan arbete och fritid blir färre samtidigt som den sociala förmågan, som egentligen inte går att mäta, får en allt större betydelse.
Det olyckliga med den här stressen är att den har kommit att förknippas med en viss samhällsstatus och betraktas som ett tecken på lönsamhet. I synnerhet i lågkonjunkturen, då många inget hellre vill än att ha ett jobb som får dem att känna sig behövda, uppstår undantagstillstånd som snart blir vardag. Jakten på bekräftelse och endorfinkicken som följer prestationen gör att många accepterar en tillvaro som dygnet-runt jour och klär det med att kalla sig för "workaholics". (Arbetsnarkomaner.) Men, inte ens brandmän mår bra av att ständigt springa runt och släcka bränder.
Nyckeln till att utveckla den västerländska välfärden kommer på individnivå handla om att i flexibilitetens kaos hitta en struktur som avlastar den enskilda individen och som inte kräver både total fysisk, psykisk och social dedikation - samtidigt.
Ju tydligare kopplingen mellan välmående och välfärd blir - desto större är sannolikheten att fler får uppleva och leva längre och lyckligare liv. Och det måste väl ändå vara det som är meningen med allt det hårda arbetet?