Vad gör vi när jobben försvinner?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är möjligt att hon har rätt. Men till skillnad mot 1970-talets borgerliga jobbakut, då miljarder östes in i företag till ingen nytta, är lönedumpningsprotesterna helt och hållet en arbetsmarknadskonflikt, utan statliga pengar inblandade. Det gör en viss skillnad.
Industrijobben som försvann kan vi inte göra mycket åt varken med lagar, statliga pengar eller löntagarprotester. Däremot kan vi fortfarande protestera när det gäller arbeten som bara kan utföras i Sverige, som byggen och malmbrytning.
Industrijobben försvann dessutom till låglöneländer utanför EU medan byggjobben gäller vilka länder inom EU som ska ha dem.
Problemet med EU är att man har plockat in länder som inte är "färdiga", som ligger allt för långt från vår ekonomi för att det ska fungera riktigt bra.
Man kan se en tydlig tendens att de gamla länderna inte riktigt vill släppa in de nya. Man vill gärna ha dem med (billig arbetskraft) men de får inte fungera på samma villkor (konkurrera med jordbruket till exempel).
Problemet ligger, precis som Wera Svensson säger, i att vi diskuterar EU:s roll för lite.
Lösningen ligger inte heller i att skapa 200 000 nya statliga jobb som vänsterpartiet vill, om man inte kan finansiera det med stora omfördelningar från vinstrika företag, som utnyttjar billig arbetskraft.
Jag håller med, det är inte läge för en sådan socialisering idag, men kanske nödvändigt på sikt för att vi ska slippa låglöner i Sverige och dessutom en permanent arbetslöshet på 10-20 procent.
Vad har vi annars att se fram emot? Kraftigt sänkta löner eller en väsentligt högre arbetslöshet?