Lennart Lindgren vill hjälpa Syrien (GT 23/3). Det vill vi alla. Men hur? Fråga är om det ens går.
Lindgren tycks gå på USA-linjen. USA prisas utan reservationer för sina insatser för fred, säkerhet och mänskliga rättigheter. Utgångspunkten är en FN-resolution från 1950, den så kallade Achesonplanen.
Vad jag vet banade den väg för FN:s (läs USA:s) krig mot Nordkorea, angriparen, och Kina. Det kriget skapade varken "fred" eller "säkerhet". Angriparen stoppades, men kriget var värre än i Vietnam. Det var nära att utlösa ett kärnvapenkrig. Alls ingenting att "damma av".
Libyeninterventionen är inte heller något bra riktmärke för att ingripa i Syrien. Bomber för att skydda mänskliga rättigheter blev ett ingripande i ett inbördeskrig.
Libyens väg framöver vet vi inget om. Irak och Afghanistan gav katastrofala resultat. Krig har sin egen logik. En FN-etikett garanterar ingenting. Endast kortare, begränsade FN-aktioner bör företas, men är omöjliga i Syrienfallet.
Vad menas med att FN fått "bett" för ett "kraftfullt" ingripande i Syrien? Bomba Assad till underkastelse? Till förmån för vilken opposition? Och vad skulle ett militärt ingripande innebära i ett område, som hotas av ett kärnvapenkrig mellan Israel-USA och Iran?
Det enda Sverige kan göra är att stödja Kofi Annans medlingsförsök utifrån FN:s försiktiga sexpunktsplan. Samt förbereda humanitär hjälp.