Cypern och dess akuta problem har försvunnit från nyheterna. Då är tid att fundera över vad som hände och varför och hur framtiden blir. Var tyskar och andra så osolidariska när de ställde krav på öns banker?
Jag ser svårigheterna att få grepp om Cyperns ekonomi. När man i databaser söker fakta finner man ofta inga utan landets egen statistik verkar till och med sämre än Greklands. Inte ens EU har pressat fram bra statistik trots att landet fått mer i EU-bidrag per innevånare än alla andra. Enighet finns om att landet aldrig borde ha släppts in som medlem i EU eller i euron utan det var Grekland som tvingade fram detta genom att hota med att stoppa EU:s östutvidgning.
Regeringarna borde varnat
För detta borde vi kritisera de europeiska ledarna inklusive de svenska och tyska regeringarna. Det var samma oansvar som att släppa upp en övermodig flugviktsboxare i en ring fylld av ärrade tungviktare. De problem som blev akuta har funnits i flera år och regeringarna i EU inklusive den svenska borde ha varnat. Men alla fegade ut och var tysta och blir därmed medskyldiga. Varför frågar ingen Merkel eller Reinfeldt om varför de teg när bubblorna blåstes upp?
I media får ofta småfolket ge ansikte åt dem som har sparkapitalet. Men Cypern är ett land med enorma inkomstklyftor. Å ena sidan en femtedel av befolkningen som lever under eller nära fattigdomsgränsen. Å den andra en inhemsk grupp och invandrare från Europa eller Ryssland med ofta enorma förmögenheter.
Medellönen låg kring 15 000 kronor per månad så inte heller mellanskikten lever i överflöd som kan bygga upp förmögenheter. Nu kommer tillgångar att brandskattas men man kan nog utgå från att åtstramningens bördor och arbetslöshet framför allt kommer att drabba de breda lagren som redan nu är pressade. Här finns som alltid ingen rättvisa.
Landets ekonomi har tidigare byggt på ”hederliga” sektorer som turism och jordbruk. Men efter hand satsade politikerna på att bli en bekvämlighetsflagg för en enorm handelsflotta. Den är nu den tredje största inom EU med negativa effekter för andra länder genom att undergräva skatteunderlag och försämra löner, arbetsvillkor och säkerhet i all sjöfart, en form av antisolidaritet.
När finanskapitalismen släpptes fri och pengarna flödade över gränserna lät Cyperns ledare finanssektorn växa ohejdat. Bankerna erbjöd extremt höga räntor. Alla pengar oavsett hur de skapats har accepterats och skyddats mot rimlig beskattning. Pengarna strömmade in från ryska superrika och från ljusskygga i väst men också från hederliga konton. Men hög avkastning innebär alltid hög risk.
Bubblan brast
Till slut brast bubblan och då krävde de ansvariga internationell solidaritet. Men vill man ha extremt höga räntor innebär det extrema risker och då måste man också acceptera att det ibland går åt pipsvängen. Så fungerar faktiskt ekonomin.
Nu ska ”småsparare ” skyddas genom EU:s inlåningsgaranti. Den gäller för medel upp till 850 000 kronor per konto. Men en femtedel av befolkningen lever i fattigdom och de kan inte spara många euro. För att nå maxbeloppet måste en me-delinkomsttagare spara i nära 100 år och aldrig köpa bostad. För att klara småfolkets sparande hade väsentligt lägre gränser och därmed kostnader varit tillräckligt. EU-garantins nivåer är nog därför, trots retoriken, främst anpassade för de besuttna som kan ha många olika konton.
Klarar EU rimlig insyn?
Den framtida utvecklingen är okänd. Cypern har lånat 85 miljarder kronor för att lösa den akuta krisen, 100 000 kronor per innevånare. Om landet ska kunna betala detta med en krympande ekonomi, ökad arbetslöshet och när många välutbildade lämnar landet innebär det nya kriser.
För svenskar, ryssar och andra med för mycket pengar på fickan blir ett gömställe inte längre så attraktivt. Då kommer man att leta nya. Den stora frågan blir då om EU:s ledare har mod att bryta sin passivitet och kräva rimlig insyn i vad som göms i bankerna i Luxemburg, Malta, Schweiz, Liechtenstein och andra skatteparadis?