Fredrik Reinfeldts avgång efter valförlusten kom av kommentarerna att döma helt oväntat för de flesta moderater. Ändå har han uppvisat en både trött och nästan dyster sida under flera år. Först under Almedaltalet i somras kunde vi se ett engagemang igen. Det fortsatte sedan i en valrörelse som han genomförde väl. Den upphämtning av det rödgröna försprånget som många, jag också, väntat skulle komma under våren eller försommaren kom inte förrän alliansledaren var på bettet igen. Fredrik Reinfeldt gillar att fajtas, det har partiet sett alltsedan han slog ut Ulf Kristersson som ordförande i ungdomsförbundet, en upprörande strid i moderat mytologi kallad slaget i Lycksele.
Också därefter har han gärna tagit strid, inte minst mot dåvarande partiledaren Carl Bildt och hans ”kopior” i riksdagsgruppen. Det skickades ut honom i kylan en period men han kom tillbaka och blev ledare för ett parti i stort behov av förnyelse.
Att Anders Borg skulle lämna sitt uppdrag direkt efter valet var en mindre nyhet. En första förvarning kom redan när hans namn inte återfanns på någon moderat röstsedel inför riksdagsvalet. En finansminister som inte kandiderar till riksdagen är uppenbarligen på väg någon annanstans. Redan under Almedalsveckan spreds så ryktet om att Anders Borg var aktuell för något jobb i USA.
Man kunde kanske ha väntat att de båda parhästarna av omtanke om partiet inte skulle avgå samtidigt. De nya moderaterna är deras skapelse och flera av deras närmaste i det arbetet, som Ulrica Schenström och Per Schlingmann , har redan lämnat den aktiva politiken.
Fredrik Reinfeldts omvittnat hårda regemente tjänade partiet väl i många år. Moderata partimedlemmar förvånades men accepterade nyordningarna så länge det gick framåt i opinionen. Alliansen höll ihop eftersom det var enda chansen för de mindre partierna att få någon makt överhuvudtaget.
Partiledarnas roll ska inte heller underskattas, alla tre småpartierna har ledare som ligger mer eller mindre långt åt höger. Men Moderaterna har fått – och förmodligen krävt att få – personifiera politiken. Därför blev det också de som drabbades hårdast av väljarnas dom. Det är inte helt rättvist, vi ska komma ihåg att alla förändringar som regeringen genomfört föregåtts av beslut i en enig regering. Alla allianspartier står bakom alla beslut.
När förslagen och opinionsstödet började dala växte också det interna motståndet. Försvarsvännerna fann sig ha bättre stöd i Folkpartiet liksom de som vill ha ordning och reda i skolan. De moralkonservativa fick gehör hos Kristdemokraterna vilket kanske var det partiets räddning denna gång. Den som är borgerlig och vill något på allvar med klimatfrågorna kunde i alla fall hoppas på Centern. Inte ens skattesänkarna hade till slut något att hämta hos sitt gamla parti, åtminstone inte just nu i valretoriken. Så varför skulle någon rösta moderat?
Vad ska nu hända? Går vägen åter till ”de gamla” moderaterna? Eller väntar en ny omdanare i kulisserna? Hur som helst har den svenska inrikespolitiken blivit intressantare, Alliansen betydligt svagare och Stefan Löfvens svåra uppgift i alla fall inte svårare.