Göran Hägglund fick sitt partis förtroende. Media hade uppenbarligen missat hur starkt stödet för den sittande ledaren är. Trots en omfattande mobilisering från motståndarna, och trots det faktum att Mats Odell som person är synnerligen omtyckt bland medlemmarna, fick Hägglund 70 procent av rösterna.
Utmaningen har dock varslat om att partiledaren delvis måste förändra sin attityd i det inre arbetet. På det extra rikstinget viskades det allmänt om att utmanaren Odell hade rätt i sak då han kritiserade Hägglunds ledarstil. Dessutom uttryckte många mötesdeltagare ett missnöje med flera av personerna i Hägglunds stab som inte kan förbises.
Ungdomsförbundets kritik är också svår att komma ifrån. Att många av Odells mest hängivna supportrar var ungdomar är naturligtvis allvarligt för den sittande partiledaren. Ungdomsförbundets företrädare har känt sig utestängda och förbisedda av Hägglund. För några år sedan var det kanske inte särskilt märkligt. Men under den nuvarande ordföranden, Aron Modig, borde ungdomsförbundet inte vara svårt att samarbeta med.
Göran Hägglund har ett tungt arbete framför sig. Dels måste han göra sig av med några av sina starkaste supportrar, dels måste han bjuda in besvikna partimedlemmar till försoningssamtal.
Samtidigt kan försoningen inte drivas till det extrema. Mats Odell uttryckte att han inte gillade Hägglunds ledarskap, och kan därför rimligtvis inte stanna kvar som gruppledare i riksdagen. Frågan är vad han kan ges för uppdrag. Odell är en av partiets, och kanske alliansens, mest erfarna och omtyckta politiker. Kristdemokraterna har inte råd att ha honom på avbytarbänk.
De partiföreträdare som använt otillåtet stöd från Livets ord i sina kampanjer måste på något sätt hanteras. Deras kritik av Hägglund kommer inte att upphöra. Religiösa föreställningar om en partiledare ändras inte av något majoritetsbeslut. De verkar heller inte särskilt intresserade av att arbeta för det Kristdemokratiska partiet som helhet, utan agerar, med rätt av personvalsmandat, som självständiga vildar.
Problemet med de politiska, eller ska man kanske säga religiösa, vildarna, är att de producerar en strid ström av riksdagsmotioner och citat som kan användas för att svartmåla Kristdemokraterna. Om galenskaperna blir allt för högljudda kan det skrämma bort de moderata stödröster av vilka partiet i dagsläget är beroende.
Ledarstriden kom i slutändan att handla om vilken väg partiet skulle gå politiskt. Hägglunds linje vann med betryggande marginal. Den utstakade linjen är att driva frågor om ungdomars rätt till trygg uppväxt. Det är en intressant inriktning. Tyvärr kom den under helgen helt i skuggan av partiledarstriden.