Vad kan (S) lära av historien?
nför valet 1968 gick en högervåg över Europa. Olof Palme agiterade och debatterade och vann valet för Socialdemokraterna.
Foto: Jan Collsiöö
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski har haft flera intressanta och tänkvärda analyser, direkt användbara för krisgruppen. Henrik Berggren likaså. Han som bättre än någon annan kan Socialdemokratins historia efter den lysande biografin om Olof Palme.
Ett starkt och klarsynt parti
Det myckna skrivandet i borgerlig press efter S-förlusten i valet kan man fundera över. Kan det rent av vara så att man på många håll i borgerligheten och i näringslivet vill ha tillbaks ett starkt Socialdemokratiskt parti.
Det parti som betytt så mycket för landets utveckling. Ett starkt och klarsynt parti som aldrig tvekat om välfärden, tillväxten och jämlikheten. Det starka samhället som alla förr eller senare har glädje av. Borgerlig politik är alltför ofta kortsiktig och individuell.
Därför har Socialdemokraternas glidning högerut oroat även borgerliga väljare, paradoxalt nog. Det har varit tryggt att kunna lita till det stora partiet som gagnar alla, som har den självklara rättvisan som ledstjärna. Som står som en garant för hela samhällets framgångsrika utveckling. Innerst inne inser de flesta att ett samhälle i balans inte kan lämna någon utanför. Att ingen kan ta för sig hutlöst för egen vinning. Detta förstår breda väljargrupper.
När så detta samhällsbyggande parti drabbas av jordbävning börjar det gunga under många fötter. Inget stabilt att luta sig mot längre.
Inför 1968-års val fanns också en oro i samhället. Kraftiga högervindar blåste över Europa. Danmark fick en borgerlig regering. I Västtyskland tappade S kraftigt. Labour gjorde totalfiasko i lokalvalen. Gaullisterna segrade i Frankrike och Landsbygdspartiet i Finland.
Olof Palme agiterade
För att hantera denna högervåg drog Olof Palme igång ett valarbete utan dess like. Han reste och reste, talade och talade. Informerade och agiterade. Väckte och engagerade människor. Skrev mängder av debattartiklar. Syntes ständigt i TV.
Under en månad var han med i fem nyhetsinslag, plus debatter om idrott, kyrka, trafik och utbildning. Debatterade kultur med Ingmar Bergman. När en tidning frågade läsarna om inte Palme syntes för mycket, blev det ett rungande nej. "Vi vill se mer av honom i färgteve med röd slips", sa en entusiast.
Palme tvingades samtidigt kämpa på vänsterfronten. 68-rörelsen hade svept över Europa. Den nådde Sverige med den än idag omtalade Kårhusockupationen. Men Palme åkte frimodigt dit för att möta studenterna och hade dessutom civilkurage att skälla ut dem.
När valet var över i september 1968 hade Socialdemokraterna fått absolut majoritet, 50,9 procent. Palmes tal var en förklaring.
Avsaknaden av berättelser
I ännu en DN-artikel nyligen pekar Lena Andersson övertygande på ordens betydelse i en valkampanj. Vikten av att berätta så att människor förstår och engageras. Avsaknaden av berättelser var en förklaring till det usla valresultatet i september.