Vad sjunger borgerligheten?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Lättare än kommersiella och mindre arrangörer har riksdagspartierna det. De har var sin särskilda dag med utspel, presskonferenser och tal i Almedalen. Men miljöpartiet fick ändå rejäl konkurrens under sin särskilda dag på torsdagen, som regeringen utsett till alliansdag. Också med utspel, presskonferens och tal. Att själva utspelet var ointressant på gränsen till meningslöst hindrade inte att regeringen avledde en hel del uppmärksamhet från de gröna.
Skickligast på att tränga genom bruset är såklart PR-byråerna. Prime lockar sedan några år tillbaka med rosévin och mingel. Och knappast sämre är Spingtime, som är på god väg att institutionalisera politisk allsång som en ny Almedalentradition. Ett rött och ett blått lag kämpar med visorna, ackompanjerade av en trubadur tillika konsult från en konkurrerande byrå.
Problematisk i det sammanhanget är förstås själva sångboken. För medan listan på älskade låtar med vänsterbudskap kan göras lång lyser högervisorna mest med sin frånvaro. Det finns helt enkelt inget borgerligt Ebba grön, inga blåa Knutna nävar, ingen moderat Björn Afzelius eller liberal Lars Demian.
Visserligen finns det en sångtradition inom borgerligheten, där inte minst moderata studentförbundet utmärker sig. Men repertoaren består mest av opolitiska snapsvisor och ironiskt framförda vänsterslagdängor, samt en och annan grovhuggen ramsa som inte passar sig inför en vidare publik, opåverkad av punschångorna.
Överhuvudtaget har borgerligheten på gott och ont en annorlunda inställning till kultur och konst än vänstern. Man är mindre benägen att upphöja eller reducera allt till politik. Musiken måste inte vara ett verktyg för revolutionen. Den är värdefull i sig.
Vad man går miste om är ett effektivt kommunikationsredskap. Musik må vara illa lämpat för att beskriva komplicerade socioekonomiska relationer, även om några av våra populäraste progglåtar är ambitiösa försök att göra just detta. Men den är ett effektivt redskap för att påverka attityder och värderingar. Artister kan lyfta stämningen och moralen i hela partier. Och definiera politiska rörelsers självbild och psykologi.
Borgerligheten i Sverige saknar detta och det är synd. Men det är klart, allt är ju inte politik. Och det viktiga är inte vad man sjunger utan att man hörs.