Vad vill (kd)?

Politik2007-09-24 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vilken roll fyller krisdemokraterna i svensk politik? Eller lite mer tillspetsat: vilket är partiets existensberättigande? Visst var partiets insats en förutsättning för allianssegern, trots det svaga valresultatet. Men vilken roll fyller kristdemokraterna i regeringssamarbetet? Vilka grupper och intressen företräder man?

Kristdemokraterna gick till val på två viktiga reformer, som båda rönte stor uppskattning bland väljarna. Dels handlade det om att avskaffa fastighetsskatten och ersätta den med en småhusavgift på högst 2800 kronor. Redan allianskamraternas initiala bud, 4500 kronor, innebar därför ett bakslag. När så beslutet att höja taket till 6000 kronor uppdagades förra veckan, väckte det liv i en svekdebatt bland partiets sympatisörer.
Man drev också frågan om sänkt bensinskatt, ett krav som möttes av svala reaktioner från miljörörelsen och kollektivtrafiksburna storstadsbor, men som välkomnades på landsbygden, där bilen ofta är det enda tillgängliga transportmedlet. Ett bevis för det sistnämnda är att det så kallade "Bensinskattsupproret" nu stoltserar med över en miljon påskrifter. Också i denna fråga har partiet dock fått ge med sig och regeringen flaggar istället för höjningar av skatten.
Kristdemokraternas väljare har med andra ord goda skäl att känna sig besvikna.

Men det finns en annan aspekt, som bättre motiverar ovanstående inledande frågeställningar, nämligen kristdemokraternas värdegrund. Ursprungligen var ju avsikten med partiet att återigen ge en röst åt de frikyrkliga stämningar som tidigare fått utlopp inom folkpartiet. På senare tid anser dock allt färre att partiet fyller den rollen.
Hetast gick debatten under några veckor i somras, då en liten utbrytargrupp protesterade mot vad man upplevde var en "liberalisering" av kristdemokraternas politik. Partiet stod inte längre upp för kristna och värdekonservativa värderingar, utan hade under den politiska korrekthetens tyngd placerat sig i politikens vänsterliberala mittfåra.
För många rann bägaren över i samband med att partiets partiledare Göran Hägglund ställde sig bakom ett nytt lagförslag som i praktiken innebär att Sveriges relativt liberala abortlagstiftning skickas på export. Om partiet med detta en gång för alla frigjorde sig från stämpeln som "mörkermän", alienerade man också åtskilliga sympatisörer. Varför man inte istället lanserade förslag för hur antalet tonårsaborter kan reduceras, utan att för den skull försvaga rätten till fri abort, är för mig en gåta. Det är inte en utbredd uppfattning i Sverige att sådana är helt oproblematiska, om någon nu trodde det.

Vidare är det anmärkningsvärt att värdekonservatismen, åtminstone i vissa frågor, funnit en mer entusiastisk och framgångsrik företrädare i folkpartiets nyvalde partiledare Jan Björklund, än i Göran Hägglund. Att det inte skulle finnas utrymme för ett sådant förhållningssätt i svensk politik är alltså inte sant. Det är hög tid att kristdemokraterna ser till att fylla det utrymmet, om partiet även fortsättningsvis skall ha ett existensberättigande.