Vad vill vi med EU?

Politik2012-10-22 07:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Ingen kan väl påstå att EU mår riktigt bra just nu.

Hittills har receptet från de ekonomiskt starkare EU-länderna med Tyskland i spetsen varit åtstramning för de krisande länderna i framförallt södra Europa.

Applåderade av den svenska regeringen har Angela Merkel med flera krävt hårdare tag av bland annat den grekiska regeringen.

Samtidigt vill man att den inre marknaden ska vara gränslös och handeln öka. Men lägre löner och sämre välfärdssystem resulterar inte i starka kunder. Det verkar snarare handla om den gamla morot och piska-filosofin än en gång och nu är det över Medelhavsländerna piskan viner.

Den svenska regeringen berömmer sig om Europas starkaste finanser och vill gärna ta åt sig äran för det. Jag missunnar inte alls Anders Borg en stjärna i kanten för att han, åtminstone hittills, varit ståndaktig i det avseendet.

Det kan ändå vara på sin plats att påminna om att de spelregler som gett Sverige goda statsfinanser infördes, i tämligen stor enighet, under 90-talet och en Socialdemokratisk regering. Då hade Sverige verkligen varit illa ute och en åtstramning var av nöden.

Skillnaden mot vad man kräver idag var att nedskärningarna inte genomfördes under brinnande kris utan längre fram. Varför inte samma resonemang skulle kunna tillämpas på dagens Grekland med flera har jag svårt att förstå. Solidaritet verkar vara en bristvara i dagens EU.

En obehaglig effekt av åtstramningarna är att högerpopulister i många länder stärker sina positioner. Det är alltför lätt att skylla på invandrare, utomeuropéer eller andra svepande benämningar när folk får kraftigt försämrade förhållanden.

Också separatiströrelser vädrar morgonluft. Välmående regioner börjar vilja bryta sig loss för att slippa vara med och betala för mer utsatta grannar. Ibland handlar det om en gång framgångsrika industriregioner som till exempel belgiska Vallonien som nu uppfattas som en börda för det rikare Flandern.

EU:s framtid framstår som alltmer oklar. Den blivande fredspristagaren har betydligt fler problem än lösningar just nu. Vi borde verkligen diskutera vilken väg vi vill att unionen ska ta.