"Vägpriser över havet" beslöts för 31 år sedan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det kan då möjligen ha sitt intresse att påminna om att riksdagen faktiskt beslutade om dessa "vägpriser" för lite mer än 31 år sedan, närmare bestämt våren 1974.
Den tidens debatt om frakt- och biljettpriser på båtarna utgick från det uppmärksammade utspel dåvarande kommunikationsministern Bengt Norling gladde gotlänningarna med fredagen den 4 september 1970, några veckor före det årets allmänna val. Då förkunnade Bengt Norling vid ett framträdande i Visby att staten skulle lösa in Gotlandsbolaget och ge Statens järnvägar, SJ, i uppdrag att sköta trafiken.
Norlings besked var konkret och utan förebehåll. Överläggningar med Gotlandsbolaget var redan inledda och ett förslag om förstatligande skulle presenteras för riksdagen under våren 1971.
Den lösningen väntar ännu i denna dag på sitt förverkligande.
Torsten Gustafsson lanserade "vägpriser"
Istället kom Bengt Norling, efter valet, med förslag om en lag som gav staten rätt att ge ett för ändamålet lämpligt rederi monopol på gotlandstrafiken. Dock utan att staten skulle bidrag med några pengar för att sänka biljettpriserna.
Det var mot denna bakgrund den tidens gotländska riksdagsmän, i första hand centerpartisten Torsten Gustafsson, lanserade principen om "vägpriser över havet". Det vill säga det skulle inte kosta mer att resa med färjorna mellan Gotland och fastlandet än att förflytta sig motsvarande sträcka på fastlandet.
Torsten Gustafsson brukade påminna om att det i princip finns tre typer av vägar i landet. Det är allmänna vägar byggda och underhållna med skattepengar, enskilda vägar med statsbidrag och slutligen enskilda vägar utan statsbidrag.
- Vägen mellan Gotland och fastlandet är i nuläget att jämföra med enskild väg utan statsbidrag, brukade Gustafsson påpeka i de återkommande riksdagsdebatterna.
Valet gav jämviktsriksdagen
Den socialdemokratiska majoriteten i riksdagen lyssnade inte på gotlänningarna, men så hände något på valdagen 1973. Svenska folket röstade fram en riksdag där det rådde jämnvikt mellan blocken. Det blev 175-175 mellan socialister och borgare. Regeringen Palme satt kvar, men måste ha alla kommunister bakom ryggen för att vinna omröstningar i riksdagen.
Gotlänningarna motionerade i vanlig ordning om "vägpriser" och den gången gick det vägen. Det pikanta var att den som fick vågskålen att tippa över i gotländsk favör var en kommunist från Guldrupe
Hans namn var Karl Hallgren och han satt i riksdagen som representant för kommunisterna i Göteborg där han var verksam som facklig ombudsman för sjöfolket. Sitt gotländska ursprung hade han inte glömt. Hans gotländska tungomål var inte heller något att ta fel på när han tog till orda i kammaren. Det kan vara värt att nämna att Hallgren inledde sin riksdagsmannabana med att motionera om Gotlandsbolagets förstatligande.
Tack vare Hallgen och hans partikamrater hamnade socialdemokraterna i underläge i riksdagens trafikutskott och inför hotet att förlora gav man upp motståndet mot "vägprisprincipen" som följaktligen klubbades igenom av en enig riksdag våren 1974.
Det handlade dock om ett så kallat principbeslut vars innehåll skulle tolkas och omsättas i praktiken. Den uppgiften gick man bet på den gången och så verkar det ha förblivit under de senaste 30 åren. Kravet på "vägpriser" tycks dock leva sitt eget liv. Visst statsbidrag har emellertid tillkommit efterhand och därmed kan båttrafiken sägas ha fått formen av enskild väg med statsbidrag, för att använda Torsten Gustafssons terminologi. "Vägpriser" förutsätter att trafiken jämställs med allmän väg.
Fortsatte gotländska traditionen
Ledamöterna av Sveriges riksdag har inte kunnat undgå att uppfatta de återkommande protesterna mot att gotlänningarna missgynnats av dyra frakter och höga biljettpriser på färjorna mellan ön och fastlandet. När Per Axel Nilsson och Torsten Gustafsson ersattes av Gunhild Bolander och Ulla Pettersson så förde de traditionerna vidare när det gällde kravet på billigare transporter.
Ulla Pettersson kunde vara rätt bitsk mot sina partivänner när gotlandstrafiken stod på riksdagens dagordning. I en debatt den 13 april 1989 gjorde hon en prisjämförelse för att illustrera hur illa det stod till.
- Säg att en familj i Stockholm bestämmer sig för att åka bort en helg. Vill de åka buss och färja, med tillhörande hytt, till Visby kostar det 1 122 kronor. Åker familjen istället till Borlänge, vilket är ungefär lika långt fågelvägen, kostar det med tåg 840 kronor och tar bara halva tiden.
Ulla Pettersson hade dock inte stora förhoppningar på att hennes exempel skulle få riksdagens ledamöter att ändra sig.
- Det är lättare att hitta de vackra orden en solig sommardag på Gotland än när det gäller att votera i kammaren, konstaterade hon med en uppgiven suck.
Man kan undra vem hon hade i tankarna den gången
Det kan också vara av intresse att påpeka att såväl Per Axel Nilsson som Ulla Pettersson under sina år som socialdemokratiska ledamöter av riksdagen föreslagit att staten skulle ta över gotlandstrafiken, men utan att ha fått gehör hos sina regerande partivänner. Detta trots Bengt Norlings villkorslösa socialiseringslöfte från den 4 september 1970.
Detta är några korta glimtar ur den gotländska politiska historia jag sökt skildra i manuset "Från Georg P till Gunhild B" vilket överlämnats till Gotlands hembygdsförbund som en fortsättning på "Från Bondarfven till Anglarven" som utgavs 2002.