Tänk att det skulle behövas en rysk invasion av ukrainskt territorium för att få fart på upprustningen av det svenska försvaret. Rysslands allt aggressivare utrikespolitik och vilja att behärska sitt närområde är tydligen det som krävs för att göra försvaret till en valfråga. Så här kort tid innan valet måste väljarna få veta vilka partier som är villiga att försvara Sverige.
Som det ser ut nu råder det knappast något tvivel om att Alliansen är det enda alternativet för ökade försvarsanslag. I sitt valmanifest, som presenterades i måndags, vill Allianspartierna öka försvarsanslagen med tre miljarder kronor de kommande fyra åren. Och på onsdagens DN debatt (3/9) gick de fyra borgerliga partiledarna ut och lovade ytterligare 1,3 miljarder, huvudsakligen med anledning av Rysslands agerande i Ukraina.
I Sverige har ”rysskräck” tidigare hävdats vara något som odlats av gammelmoderater och reservofficerare, trots att de kyrilliska tecknen varit tydliga under en längre tid. Märkligt nog har skramlet med det ryska energivapnet inte varit en tillräckligt kraftig väckarklocka, fastän den hörts långt innan den senaste tidens vapenskrammel.
Alliansens föreslagna försvarssatsning är bland annat tänkt att ge fler flygtimmar med Jas 39 Gripen och helikopter 15 och en stärkt incidentberedskap. Det för inte så länge sedan så gott som demilitariserade Gotland är numer åter viktigt för att kunna öka aktiviteten i och över Östersjön. Något annat är väl egentligen otänkbart med tanke på att ryska flygplan övat anfall mot Sverige så sent som långfredagen förra året, och att vi då inte hade några egna plan i luften att möta dem med.
Vidare ska övningsverksamheten förbättras. Både övningar med enskilda förband och i samverkan ska få större anslag. Ambitionen är att utveckla försvarssamarbetet med våra nordiska grannar, EU, USA och Nato.
För Sveriges säkerhet är ett närmande till Nato det givna alternativet, gärna tillsammans med Finland. Om det är så som Tysklands förbundskansler Angela Mekel säger, och allt tyder på det, att: ”det inte finns några gränser för Putins oförutsägbarhet”, då kan nog de Nato-skeptiska svenskarna tänka om. I väntan på ett Nato-medlemskap får vi nöja oss med att fördjupa samarbetet.
Alliansens satsningar på försvaret måste ställas emot vad vi kan vänta oss av ett diffust rödgrönt regeringsalternativ, där det enda vi får veta är att Stefan Löfven (S) förväntas vara statsminister. Med tanke på att både V och MP inte gillar att lägga pengar på försvaret så kommer S att tvingas kompromissa bort något annat, kanske kärnkraften, vem vet?
Löfven har haft tur i fråga om de nyligen beställda 60 Jas 39 E-planen. Där kan han gömma sig bakom majoriteten i försvarsutskottet och slippa bry sig om att V och MP var emot. Frågan väljarna bör ställa sig är: Om Löfven som statsminister hade kunnat ignorera sina regeringskollegor och göra upp med de borgerliga om nya plan? Knappast. Så är det i många andra frågor också. Därför är en röst på S också en röst på MP och V.