Påskekrim kallar man det för i Norge. Det lär ha anor från 1920-talet då man började lansera kriminallitteratur lagom till påsk i vårt västra grannland. Det sägs att ett bokförlags smarta PR-kupp låg bakom att begreppet uppstod.
Att det skulle ha att göra med att den kristna påsken föregås av ett förfärligt drama med tortyr och plågsam död tror jag är en mer långsökt förklaring.
I Sverige läser vi deckare alltid. Åtminstone förefaller det så när man ser travarna av pocketböcker till försäljning. Där är inslaget av kriminalhistorier avsevärt och deckarvågen har sköljt över oss i många år nu. Jag kan gott erkänna att jag trodde det var en kortvarig fluga när det började. Idag är det bara att medge; jag hade fel.
Varje landskap med självaktning har sin bloddrypande brottsskildrare numera och skulle skildringarna avspegla verkligheten skulle befolkningsminskningen vara oroande på många håll.
Man kan ju inte låta bli att fundera över vad fenomenet står för. Om man utgår från att de svenska framgångarna på musikområdet har sin grund i musikskolan, vad ska man då tro att de svenska deckarframgångarna grundas på?
Kriminalhistorierna tycks ibland fungera som en ram för att framföra allt möjligt. Deckare är, för de som lyckas, en lönsam genre. Författare med ambition att skildra samlevnadskriser, framföra samhällskritik och inte minst utveckla miljöskildringar av varierande kvalitet ser här sin chans att få sina alster presenterade i en mer säljande form. Det blir inte alltid så bra.
Någon nytt fenomen är våldsamheterna inte heller. Det dröp en hel del blod om de grekiska tragedierna också. Den isländska sagatraditionen kännetecknas knappast av fridsamhet och kontinentens folksagor var inte mycket mildare i sin ocensurerade form.
Det är förresten sällan man hör de som med jämna mellanrum driver debatten om faran av ungas konsumtion av våldsamma dataspel bekymra sig över vuxnas bokfrossande i dödligt våld, ofta både utdraget och närgånget skildrat.
Läs gärna en deckare i påsk men välj den med omsorg. Glad Påsk!