Väldigt välkomna i glesbygden
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Både invandringen och antalet födda kan uppfattas som bevis på att Sverige både i omvärlden och bland dem som redan bor här uppfattas som ett gott land att leva i.
Invandringen har dock en så stark koppling till olyckor, nära och fjärran. Ogrumlad glädje väcker däremot de nya barnen. I vårt land, där människor i fertil ålder är friare än någonsin att själva bestämma om man vill bli förälder och till hur många barn, ger människornas beteende på den här punkten godkänt till samhällets sätt att sköta den här delen av kontraktet med medborgarna.
Expertisen hade tippat sjunkande antal födda, med tanke på den ekonomiska krisen.
Det värmer, att människor inte beter sig så krasst. Dessutom är sambandet inte så tydligt. En kris kan ju snarare få människor att tänka över vad som är viktigast. Minns hur 40-talisterna kom till - under ett världskrig!
Men nu väntas barnafödandet avta. Det skulle alltså bli ett slags fördröjd kriseffekt.
Vidare: födelseöverskott främjas en tid framöver av att det nu är de fåtaliga födda under 1930-talet som når upp i de höga åldrarna.
Så folkökningen lär tappa farten. Att den håller i sig genom katastrofer i omvärlden är ju inte att önska.
Från Baltikum på 40-talet via Balkan på 90-talet till Irak under 00-talet har människor kommit hit som helst velat slippa flytta.
En annan sorts folkvandring, inom landet, är en större omedelbar utmaning än storleken på befolkningen.
På 20 år har de fyra största städerna ökat sin befolkning med 20 procent. Övriga kommuner har ökat med sju procent. Men bakom den siffran finns en allt glesare glesbygd, krympande småorter och på senare år problem även för en rad medelstora industritäta städer som för inte länge sedan såg framtiden i de ljusaste färger.
En gång innebar dåliga tider att människor flyttade - ända till Amerika. I dag, tack vare trygghetssystemen, är mönstret snarare att människor blir kvar. Men trenden är ändå tydlig.
Ett tag ansågs lösningen vara centralisering. Det gällde att räddas vad som räddas kunde genom att skapa stora enheter, i näringsliv såväl som i den politiska sektorn.
Nu är inställningen mera nyanserad. Politiken behöver skapa förutsättningar både för vad en forskare kallar "kreativa överlevare" i glesbygd och konkurrenskraft i väl fungerande centralorter.
Sanningen att säga sitter vi i samma båt, Malmö och Malå, Göteborg och Grums, Stockholm och Bjurholm. I det globala sammanhanget, när huvudkontor och forskning, utveckling och produktion har goda alternativ både i Europa och i andra världsdelar, är vi alla glesbygdsbor.