Som en del av Moderaternas kampanjematerial ingår för närvarande två t-shirts med en tryckt bild av antingen Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg.
Att det är just Reinfeldt och Borg som pryder bålen på moderata kampanjearbetare är inte en slump; statsministern och finansminister är två av de politiker som åtnjuter högst förtroende bland väljarna. Och i politiken är ordet förtroende viktigt, mycket viktigt.
Ansiktströjorna exemplifierar den personifiering som har skett inom svensk politik.
I kölvattnet av alliansen och blockpolitiken har det blivit allt viktigare med personlig igenkänning och en personlig anknytning till väljarna. Blockpolitiken behöver galjonsfigurer för att bli säljbar.
Reinfeldt och Borg, med sitt höga förtroende hos väljarna, är två tydliga sådana, jämte övriga partiledare.
För alla politiker, såväl yrkes- som fritidspolitiker är frågan om förtroende hos väljarna konstant aktuell. Med jämna mellanrum redovisas i massmedia de högsta politikernas förtroende hos väljarna och vid minsta form av politisk skandal åskådliggörs omedelbart det inträffades påverkan på opinionssiffrorna.
Politiker har ett ansvar att upprätthålla förtroendet för sig själva och de politiska åsikter de representerar hos väljarna.
Politikernas liv och leverne granskas allt mer, även på privat nivå. Under demokratins banderoll kan de närmaste granskningarna motiveras. Och visst kan man förvänta sig mer av någon som innehar ett politiskt förtroendeuppdrag än av någon som inte har det. Däremot talas det väldigt sällan om andra sidan av myntet; väljarnas demokratiska skyldigheter.
Om politikerna har en skyldighet att uppträda korrekt och leva som de lär har väljarna i en demokrati skyldiga att bland annat hålla sig så informerade om vad som händer att de kan göra ett medvetet val på valdagen.
Det demokratiska styrsättet kräver en insats av såväl politiker som väljare. Det är inte ok att inte hålla sig uppdaterad på vad som sker politiskt. För att demokratin ska få legitimitet krävs att valdeltagandet är så stort att det inte kan ifrågasättas. Det måste vara en klar majoritet som lagt sina röster på det vinnande alternativet.
Väljarna har alltså två skyldigheter, dels hålla sig informerade om vad som sker, dels göra ett aktivt val på valdagen och gå och rösta.
I massmedia talas sällan om väljarnas demokratiska skyldigheter. Politikerna analyseras in och ut, men väljarna lämnas orörda. Varför är det så?
Vid dåliga valresultat eller om ett politiskt förslag inte fallit väl ut bortförklaras det nästan alltid med att ansvariga politiker inte lyckats göra sig förstådda. Men om politikerna talat sig röda och blå och ingen lyssnat för att ingen orkat läsa hela debattartikeln eller lyssna på hela talet, är det då bara politikernas fel att demokratin haltar? Knappast.
Massmedia och politiker borde kräva mer av väljarna. Drar man nytta av demokratins fördelar får man också ställa upp på det som är sina skyldigheter. Den nyss genomförda Almedalsveckan är ett tydligt exempel på att politik på alla nivåer är tillgänglig för alla och en var. Det finns ingen ursäkt för att inte hänga med hjälpligt i vad som sker i Sverige. Det är allas vår skyldighet.
Ansvaret för vår demokrati kan inte axlas ensamt av de politiska galjonsfigurerna. Inte ens om de figurerna utgörs av bland annat Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.