I år kan ”peak meat” inträffa - alltså den tidpunkt vid vilken vår köttkonsumtion kulminerar för att sedan minska. Det kan vara svårt att föreställa sig när grilloset ligger tungt över villakvarteren i Visby, men trendanalytikern och livsmedelsexperten Ingela Stenson säger till Sveriges Radio att hon tror att vi nått toppen av vårt köttätande.
Och till viss del stämmer det - konsumtionen av nötkött har börjat minska, även om vår konsumtion av alla sorters kött ökar något. Samtidigt berättar SR att olika typer av köttersättningar växer snabbt på marknaden.
Köttet är en av de största klimatbovarna. Det vore mer än välkommet om fler lade en aubergine på grillen istället för en fläskkarré. Men kan vi konsumera bort klimatkrisen? Att vi bara behöver ställa om vår konsumtion är ett grundantagande som verkar ha borrat sig fast ordentligt i debatten. Köp ekologiskt, rättvisemärkt och fairtrade lyder påbuden - men mer konsumtion leder bara in i en återvändsgränd.
De förändringar som enskilda individer kan göra i beteende och konsumtionsmönster kan ha viss påverkan, men för att kunna åstadkomma den typ av förändring som krävs för att kunna rädda klimatet krävs monumentala åtgärder. Konsumentmakten är användbar, men den är så begränsad att den inte är något att slå på den stora trumman för. Snarare är den en rökridå för att undslippa politiska åtgärder för en mer klimatneutral produktion, rättvisa arbetsvillkor och hållbarhet.
En rapport från Nordiska Ministerrådet som släpptes 2013 menar att de politiska strategier vi har idag för att uppnå hållbarhet är otillräckliga. Genom att slå hål på ett antal myter menar rapporten att konsumentmaktens inflytande är vida överdrivet. Bland annat bygger det på det felaktiga antagandet att företag bara agerar efter vad konsumenter efterfrågar - tvärtom är ju företag ofta aktiva medskapare av konsumenters valmöjligheter och preferenser.
Insatta konsumenter som kan ställa krav kan aldrig ersätta den makt som det offentliga besitter i att kunna beskatta, lagstifta och sanktionera. Istället för att haka upp sig på den enskildas konsumtion skulle det offentliga kunna använda de verktyg som vi har gett dem för att knuffa utvecklingen i rätt riktning. Till exempel påskynda omställningen av transportsektorn från fossila bränslen till hållbara, beskatta miljövidriga produkter hårdare, och göra det enklare att konsumera klimatsmart. Ett bra exempel är exempelvis den skattelättnad på reparationer och dylikt som nu införts. Det är betydligt bättre att det lönar sig att reparera än att ständigt konsumera nytt, exempelvis. Som den enorma konsument som det offentliga är skulle man genom den offentliga konsumtionen också kunna dra sitt strå till stacken. Genom stat, kommuner och landsting upphandlas tjänster för ungefär 634 miljarder (2014) årligen. Det ger stora möjligheter för det offentliga att bidra till omställningen till mer hållbarhet. Därför är det politik snarare än konsumtion som är vägen framåt.
Kampen för klimatet kan vi bäst föra med valsedeln - inte plånboken.