Att hjälpa någon är ett bra sätt att skaffa sig vänner. Att bry sig om sina medmänniskor på mer än ett teoretiskt plan är också förmodligen det bästa sättet att bygga ett inkluderande samhälle.
Men vänlighet skapar lojalitetsband oavsett vem välgöraren är. I Europa har extremistiska, främlingsfientliga grupper utvecklat en särskild talang för att bygga stöd på detta vis. Och det råder ingen brist på förebilder.
När Hamas vann valet 2006 och erhöll en majoritet av mandaten i det palestinska parlamentet var det många som höjde på ögonbrynen. Hur kunde folk rösta på en terrororganisation?
För många palestinier var dock valet inte särskilt svårt. Medan den styrande Fatah-rörelsen hade hängett sig åt ohejdad korruption lade Hamas uppemot 95 procent av sin budget på en egen välfärdsverksamhet. Det omfattade alltifrån moskéer, till skolor, idrottsverksamhet, soppkök, ekonomiska bidrag, arbetslöshetsförsäkringar och hälsokliniker.
Även talibanerna har viss verksamhet av det här slaget. De har bland annat drivit lokala domstolar där människor har kunnat få sina dispyter prövade och avgjorda.
Precis som med Hamas och andra organisationer som jobbar på det här viset handlar det om att skapa lojalitetsband till befolkningen.
Så när Gyllene Gryning ordnar soppkök för dem de uppfattar som äkta greker är det inte en slump. Inte heller när nynazistiska grupper i Tyskland ordnar med mat, husrum och hjälp för behövande arier är det enbart för sakens skull. Även om de givetvis vill hjälpa valda delar av sina medmänniskor.
Problemet är inte att dessa grupper hjälper till utan att de med detta som grund skapar en plattform för sina hatiska agendor. När Svenskarnas Parti målade om en lekplats i Hofors var det också valarbete det handlade om. Det fanns inte pengar att rusta upp lekplatsen och då var SP snabbt framme. Kunde man bara få material så skulle man fixa det. Självklart. Plötsligt skulle andra partier vara med och snygga till lekplatsen. Men varför kunde ingen tänka sig att hjälpa till innan?
Det är erbarmligt att vänlighet har blivit en ledig nisch i våra samhällen. Försöken att ersätta banden mellan medborgarna med ett mellan varje medborgare och det offentliga har uppenbarligen lyckats och alla förlorar på det.
Den påtvingade gemenskap vi har socialiserats in i kan inte ersätta vanlig hederlig vänlighet. En av reflektionerna när Staffan Skott skriver om Sovjetunionens historia är också just hur otrevliga alla var. Det är ingen slump. Samhällsgemenskap är inte något som uppkommer i byråkratins malande kvarnar, utan genom aktiva, mellanmänskliga handlingar av godhet och vänlighet. Den varar inte för evigt utan måste ständigt underhållas.
Genom att hjälpa varandra fastän vi inte behöver göra det skapar vi ett varmare samhälle som alla kan känna sig delaktiga i. Ingen borde behöva vända sig till samhällets mest hatiska medlemmar för att få uppleva vänlighet. Och det behövs heller inte. Vi kan ändra det så enkelt.