Vänster mot vänster i Tyskland
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det vill säga 2009. Och, det förstår sig, inte i Sverige utan i Tyskland, där förre partiledaren och regeringschefen Gerhard Schröder och hans vänner mobiliseras för att rädda socialdemokraterna, SPD, ur deras djupaste kris i Förbundsrepublikens historia.
Det finns likheter mellan Göran Persson och Gerhard Schröder, i ledarstil och politik. Båda gjorde sig impopulära bland kärnväljarna med sina åtgärder för att sanera statsfinanserna. Men medan Persson förblir omstridd i sitt parti kopplas Schröder på som draglok inför valet till förbundsdagen nästa höst.
Schröders vänskap med Rysslands regeringschef Vladimir Putin och hans befattning i konsortiet som vill dra en gasledning genom Östersjön är uppenbarligen inte en belastning. Snarare verkar man tänka på att med Schröder nådde SPD i alla fall 34,2 procent i valet 2005. Visserligen ett bakslag, men bättre än i dag, när SPD jublar över att man efter skiftet i partitoppen noterats till 26-28 procent.
Medan förbundskansler Angela Merkels kristdemokrater når 40!
Franz Müntefering, vapendragare till Schröder, återkommer som partiordförande, efter att Kurt Beck sänts hem till sin högborg Rheinland-Pfalz för att slicka såren. Till SPD:s kanslerskandidat inför valet nästa år koras Frank-Walter Steinmeier, nära vän och medarbetare till Schröder alltsedan denne styrde delstaten Niedersachsen.
I Berlin är han nu utrikesminister och vice förbundskansler. Steinmeier är känd som effektiv maktspelare i kulisserna men har faktiskt också blivit omtyckt. Det kan behövas, mot Merkel som länge toppat listan över de populäraste politikerna.
Det nya ledarskapet hyllas, från höger till vänster i SPD. Man torde inse att utan större enighet går det illa i valet 2009.
SPD:s omedelbara problem är inte kristdemokraterna - utan Die Linke, vänsterpartiet. Oförmågan att hantera utmaningen därifrån fällde Beck. Die Linke, 8,7 procent i valet 2005, har ett ben i forna Östtyskland, där det är demokratiserad arvtagare till kommunisterna, och ett nygammalt ben i väst, bland människor som av olika anledning är missnöjda främst med SPD.
Die Linke är klassiskt vänster i välfärds- och skattefrågor. Partiet ogillar Nato och vill inte ha tyska soldater i tjänst utomlands. Det söker vinna även borgerliga röster, exempelvis med sin EU-kritik.
Die Linke har av historiska skäl en stark ställning i forna Östtyskland, och där tycker SPD att det är OK att samregera med dem. Annorlunda är det i forna Västtyskland, där Die Linke leds av tidigare socialdemokrater. Med, i spetsen, Oskar Lafontaine, som efter valsegern 1998 gav upp i maktkampen med Schröder och sedan dess betraktas som svikare, och värre, av SPD-etablissemanget.
Men väljarna har välkomnat partiet till vänster om SPD. Det finns nu i delstatsförsamlingar även i väst. Die Linke är på riksplanet större än liberala FDP och de gröna, de etablerade tungan-på-vågen-partierna.
Krist- och socialdemokrater bildade 2005 en "stor koalition", för att få till stånd en stabil majoritetsregering. Tanken var att väljarna till nästa val skulle belöna ansvarstagande i ett rörigt parlamentariskt läge. Men det ser ut som om Merkel belönats för det väljarna gillar medan SPD straffats för det som ogillas. Och därmed förlorat väljare till Die Linke.