Vänstern och verkligheten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En sådan levererades också: på eftermiddagen presenterades en drygt tjugosidig lunta om allt de rödgröna har förhandlat sig fram till. De vill ha större fokus på kvinnors rättigheter. De planerar att tillsätta en ny utredning för att besluta om vilka länder Sverige får exportera vapen till. De står bakom EU:s solidaritetsklausul och vill att Sverige fortsätter medverka i internationella insatser inom ramen av FN, EU, Nato och OSSE.
Kruxet var bara att verkligheten råkade hamna i vägen. Den svenska insatsen i Afghanistan ingår nämligen inte i trepartiuppgörelsen - vänsterpartiet vill dra hem all svensk trupp. Efter talibanattackerna i Kabul passade vänsterpartiledaren Lars Ohly på att upprepa sin åsikt om att de utländska truppernas närvaro försämrar säkerheten i landet.
Statsminister Fredrik Reinfeldt reagerade skarpt på Ohlys kommentar: "De får skärpa sig. Det är valår nu. De kan inte hålla på så här". Den uppläxande tonen lär inte få Ohly på andra tankar. Men i sak har Reinfeldt rätt.
Ohlys kritik handlar inte bara om en enskild insats, utan riktar sig mot en grundläggande del av de senaste årens försvarspolitik - idén att Sverige ska bidra till säkerheten på hemmaplan genom insatser utomlands. I dagsläget verkar det som om vänsterpartiet är för internationella insatser i teorin, men emot dem i praktiken. De rödgröna kan kompromissa allt de vill - men än verkar det osannolikt att överenskommelserna fungerar också under verkliga konflikter och inte bara vid förhandlingsbordet.