Val efter val har Lars Ohly suttit säker som partiledare för Vänsterpartiet. Men är ordförandetiden snart över? Flera Vänsterpartidistrikt kräver nu hans avgång och riksdagsledamoten och tidigare Europarlamentarikern Jonas Sjöstedt, den ständige kronprinsen, deklarerar öppet att han är beredd att ta över. Efter ytterligare ett förlustval kräver medlemmarna förändring.
Men kan verkligen Ohly lastas för partiets låga siffror? Minnet hos hans kritiker är kort. För den som betraktar Vänsterpartiets valresultat genom åren är det uppenbart att man nu är tillbaka till normalläget. Det är bara under en period som partiet haft ett större stöd än nu - när Gudrun Schyman var partiledare.
Schyman är en av få riktigt skarpt lysande stjärnor på de senaste decenniernas politikerhimmel. Hon lyckades kombinera sin trovärdighet och utstrålning med budskapet om ett nyare och modernare vänsterparti. Det är ingen slump att både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna gick starkt framåt 1998, både Gudrun Schyman och Alf Svensson besitter en stark lyskraft.
Det är alltså inte så mycket att Lars Ohly tillträdde som partiledare som att Gudrun Schyman försvann från den rikspolitiska scenen, som förklarar Vänsterpartiets opinionsmässiga nedgång de senaste åren. Nu är partiet tillbaka till det som har varit normalläget ända sedan 1950-talet.
Om partiet vill vinna nya väljare, måste det inte bara byta partiledare utan också våga förnya sig politiskt. Större än så här är nämligen inte stödet för partiets traditionella vänsterpolitik. I alla förlorarpartiers eftervalsanalyser heter det att det var kommunikationen det var fel på, inte budskapet. Men ibland är det faktiskt tvärtom. Till exempel i fallet Vänsterpartiet. Väljarna gillar helt enkelt inte den politik partiet står för och som Lars Ohly med sin person symboliserar.
Den insikten har nog nått delar av Ohlys V-kritiker. På annat sätt är det svårt att förklara de senaste dagarnas ödmjukhet från partiledaren: han välkomnar en diskussion om sin och partiets framtid, det är upp till medlemmarna att bestämma hans position, och visst kan ett delat ledarskap övervägas.
Lars Ohlys smala lycka är att den politik och den person som skulle kunna lyfta Vänsterpartiet i opinionen inte är särskilt populär hos partimajoriteten. Det är en sak att som distrikten i Dalarna och Bohuslän att kräva partiledarens avgång, men någonting helt annat att också förespråka en politik som kan vinna nya röster. Jonas Sjöstedt har onekligen den utstrålning som krävs, men utan ett politiskt mandat är den inte mycket värd. Så länge traditionalisterna styr i V får partiet vänja sig vid det "normala" väljarstödet.