Förra måndagen skrevs det svensk tv-historia, då det var premiär för journalisten Jenny Strömstedts samhällsmagasin med samma namn. I premiäravsnittet fick vi bland annat se en högfärdig stofil vid namn Jan Guillou munhuggas med hollywoodfrun Gunilla Persson. Men det är inte det jag åsyftar som tv-historia.
Det som skedde var att svenska folket fick möta Kristian Gidlund. En attraktiv ung man från Borlänge. En man som redan vid 29 års ålder kan titulera sig som både journalist och världsartist, då han som trummis rest jorden runt med sitt framgångsrika band Sugarplum Fairy. En man som vi kan förmoda har hela livet framför sig. Men där har vi fel. Dessvärre har han alldeles för lite liv framför sig - för Kristian är döende i cancer.
Hans berättelse fick till och med Jan Guillou att tystna. Jag är nu i efterhand glad att jag inte stängde av tv:n, då Guillou tillsammans med hollywoodfrun förvandlade programmet till en malplacerad dokusåpa. Om jag hade gjort det hade jag inte fått ta del av Kristians historia som han blottade tillsammans med sina bandmedlemmar, tillika bästa vänner.
Det var under år 2010 som han drabbades av cancern. Efter en lyckad behandling blev han sedan frisk. För en stund. Sedan slog cancern tillbaka, och han fick veta att han inte skulle överleva tumören. För att bearbeta domen tog han hjälp av en blogg, där han skriver om sitt livsöde.
Under programmets gång kom jag på mig själv att tänka att; jäklar vad osvenskt det här är. Visst är våra tv-kanaler fyllda med sjukhusserier och liknande som SOS Gute, men där får vi bara se solskenshistorierna. Vi får inte ta del av människor som mister livet, och skönt är väl det. Men konsekvensen blir att vi lätt glömmer bort att allt inte slutar lika lyckligt.
I serier såsom Skavlan kommer vi ibland i kontakt med döden, när människor som mist närstående gästar programmet. Vi möter då personer som talar om döden i imperfekt. Men aldrig presens. Nä, aldrig har vi kommit så nära som att se en ung man berätta om sin kommande bortgång. En ung man som, trots sina framgångar, bara är en av oss.
Likväl är det en viktig lärdom, även om det inte finns någon i världen som skulle vilja dra Kristians levnadslott. Inte heller finns det någon som skulle vilja vara iklädd den ryggsäck av smärta som hans närstående får bära inför hans sista vila, och långt därefter. Men ibland måste vi se bortom solskenet.
Vi är inte vana vid att prata om döden i Sverige. Men Kristian har inget val. Efter hans deltagande i programmet hände det dock något. Folk började prata, om honom och med honom. I bloggen skrev han att "Det verkar gå en kärleksrevolution genom landet. Låt den inte ta slut, när jag inte längre räcker till."
Nej, låt kärleksrevolutionen stanna och glöm inte bort att uppskatta livets skönhet. När allt kommer omkring har du ingen aning om vilket öde du går livet till mötes. Så varför vänta på att leva? Lev nu, lev för alltid.