Vanvårdad reform
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men så handlar det också om ett ideologiskt minfält. Den svenska vänstern kan acceptera privatiseringar och marknadsekonomi, men den accepterar inte att familjer själva råder över sina barn. Det är instinkter från trettiotalets kollektivism som sitter benhårt i det röda medvetandet: barnen tillhör staten.
Denna grundinställning har också påverkat breda delar av borgerligheten, varför kristdemokraterna fick det svårt att hävda vårdnadsbidragets ställning i de alliansförhandlingar som föregick valsegern. Framför allt folkpartiet var emot. Resultatet blev att bidraget skulle vara en frivillig kommunal angelägenhet.
Resultatet ser vi nu när det drar ihop sig. Knappt någon vänsterstyrd kommun alls unnar föräldrarna valfriheten. Och många borgerliga tvekar. Till och med i ett så borgerligt fäste som Stockholms län, som annars varit skyltfönster för många liberala välfärdsreformer, tvekar flera kommuner. Antingen skjuter man på införandet till senare eller så avstår men helt.
Anledningarna, såvitt de formuleras av moderater, handlar antingen om administrativa eller ekonomiska omständigheter som försvårar. Den grundläggande viljan finns, åtminstone officiellt, men själva villkoren kring bidragets konstruktion ställer till problem.
Och ungefär så har man upplevt det över hela landet. Man behöver inte vara nationalekonom för att se vari problemet ligger. Vårdnadsbidraget bör naturligtvis vara statligt, liksom andra delar av familjepolitiken. Att det över huvud taget blev en kommunal historia finns det förstås ingen annan anledning till än att dess motståndare inom alliansen räknade med just de här effekterna; att det skulle bli ett halvdant genomslag av rent praktisk-ekonomiska skäl. Inför nästa val hoppas de kunna hänvisa till ett påstått bristande intresse för att motivera reformens sorti ur alliansens valplattform.
Det skall inte accepteras. Svårigheterna för bidraget att få full effekt är ju istället ett argument för att normalisera dess status, det vill säga föra det ur den politiska rävsax det nu sitter i och föra upp det till den statliga nivån. Och har man väl bestämt sig för det kan man gott och väl låta det bli ett centralt vallöfte. Att större delen av det politiska etablissemanget har svårt att fördra vårdnadsbidraget betyder inte att föräldrar har det.