Socialdemokraternas valförluster 2006 och 2010 berodde på att man lämnade den politiska mitten, konstaterade pr-konsulten och förre SSU-ordföranden Niklas Nordström i en diskussion på Twitter häromveckan.
Samma budskap går att läsa in i tidningen Dagens Samhälles intervju med Stefan Löfven, där han försvarar vinstintressen i välfärdssektorn och avfärdar idéerna om att omreglera de marknader som avreglerades under 1980- och 1990-talet.
Det handlar kort sagt om att distansera sig från Juholts utsvävande vänsterretorik och från relationen med Lars Ohly. Men det handlar också om att visa att man är lika mycket för den livspusslande medelklassen runt Stockholm som Reinfeldt & Co. För det som går hem i Täby och Sollentuna har ju kommit att bli definitionen av mitten i svensk politik.
Men mitten är inte en gång för alla given. Det vi upplever som politikens mitt formas av politikers och andra opinionsbildares agerande. Ändå betraktar vi idag "mittenpolitik" som något som med naturvetenskaplig exakthet räknats fram av Anders Borg, och där Socialdemokraternas enda chans ligger i att försöka kopiera formeln.
Det illustrerar i själva verket hur de borgerliga partierna och de marknadsliberala idéerna lyckats erövra det som författaren Lars Gustafsson 1980 beskrev som "problemformuleringsprivilegiet". Då handlade det om Socialdemokraterna som var den naturliga utgångspunkten för politiken och till vars idéer alla andra partier behövde förhålla sig.
Hur starkt vänsterns problemformuleringsprivilegium var påminns man om i Lars Anders Johanssons nya bok "Hatets och illviljans kolportörer", som beskriver de aggressiva mediereaktionerna på näringslivets opinionsbildningsarbete under 1980- och 90-talet.
Att Sverige i dag är ett av de länder som kommit längst vad gäller avregleringar av marknader och konkurrensutsättningar av offentlig service är till stor del resultatet av detta långsiktiga opinionsbildningsarbete från näringslivets sida. Successivt har det flyttat de politiska partiernas positioner och gjort att det som 1985 upplevdes som verklighetsfrämmande eller rent av "odemokratiskt" idag är självklarheter som knappt kan ifrågasättas om man som politiker vill framstå som valbar.
Hätskheten är kanske inte densamma när dagens problemformuleringsprivilegium ifrågasätts. Men när exempelvis Lena Sommestad, en av få ledande socialdemokrater som öppet pratar om att partiet behöver något mer än en version av Moderaternas politik, avfärdas som orealistisk, är det i mångt och mycket en spegelbild av den kritik som riktades mot exempelvis Timbro och SAF under 1980- och början av 1990-talet.
Inget säger att mitten i svensk politik kommer att vara densamma om tio år. Men då krävs att någon intresserar sig för att långsiktigt förändra idéerna om vad som är politiskt möjligt.
Näringslivet vågade göra det. Socialdemokraterna vågar det uppenbart inte.