Ramadan, islams fastemånad, inledd 1 augusti, bringar frid och lycka. Det är avsikten. Men att döma av hur det alltför ofta ser ut i det som brukar kallas den muslimska världen verkar förutsättningen för en Ramadan Karim (frikostig) vara att den rättrogne lever i ett land där andra muslimer inte sitter vid makten.
För i många av islams gamla kärnländer fördystras årets Ramadan av våld, politisk osäkerhet och ekonomiska bekymmer.
Makthavarnas inställning till undersåtarna är på sina håll, som Syrien och Bahrain, präglad av allt annat än det goda uppförande som hör Ramadan till.
I Europa och USA gror islam- och muslimfientliga stämningar. Trots det fortsätter invandringen. Av i grunden samma orsak som får 300 000 flyktingar från Irak att stanna i massakrernas Syrien hellre än att återvända hem. För Damaskus upplevs som säkrare än Bagdad.
USA har en särdeles viktig och komplicerad on-off-relation till islam. 1 augusti var det "on". President Obama lyckönskade i ett officiellt uttalande USA:s och världens alla muslimer till Ramadan.
Obama fortsätter att i spåren av Bill Clinton och George Bush markera uppskattning av islam som en av USA:s många trosriktningar, genom att uppmärksamma deras högtider.
I fjol, när Obama inte hade lika mycket om sig och kring sig som nu, inbjöd han diplomater, politiker och företrädare för USA:s muslimer till en iftar, måltiden som bryter fastan. Gästerna fick av Obama bland annat höra att Ramadan är en tro känd för sin mångfald.
Det kan uppfattas positivt, men är också ett problem.
För å ena sidan ska Ramadan vara en tid för att stilla begrunda både de yttersta tingen - och att i det dagliga livet vara ännu trevligare än vanligt.
Å andra sidan innebär mångfalden att det finns muslimer som anser att den heliga månaden motiverar extra kamp, och våld, mot dem man ogillar och, som nu i fallet Syrien, är rädd för.
Av historiska skäl, med rötterna i den franska kolonialtiden, har de med shiaislam besläktade alawiterna makten i Syrien, i förbund med andra grupper. Alawitiska ledare har uppträtt på ett sådant sätt att alawiterna som grupp har anledning att frukta för sin existens i landet.
Det haglar fördömanden utifrån av regimen, men ingen vill ingripa handgripligen för att få stopp på våldet mot dem som vill ha mänskliga rättigheter. Utvecklingen får ha sin gång under Ramadan. Spåren från Irak och Libyen förskräcker.
Och i länder där den "arabiska våren" fick genomslag kan människorna konstatera att följderna tyvärr bara underlättat för en del av Ramadan - att fasta.
Att festa har blivit svårare. Kanske blir det inte mycket mer än dadeln med vilken iftar ska inledas.