När nyheten om bombdådet i Oslo kommer sitter jag i bilen på väg till Heliga Hjärtas kloster på Omberg. Väl där kommer nästa osannolika nyhet, en lieman har gått fram över en vacker sommarö och skördat kanske 70 ungdomars liv.
En generation som brinner för demokrati och solidaritet. Som brinner för ett mångkulturellt samhälle där alla har lika värde.
Klostermiljön ger tid för reflexion och sorgearbete. Men de kommande dagarna ger jag mig ut för inköp av så många tidningar som finns att tillgå. Läsa för att försöka förstå. Tänka och reflektera. Tidningarna sköter sig. Skriver utförligt, sansat och omtänksamt. Vad mer kan man skriva här och nu? Men jag noterar ett och annat.
Bevara öppenheten
Jag noterar att statsminister Stoltenberg växer till "Ledaren" som människor i chock och sorg behöver för att hantera sin oro. Här finns ingen plats för hat och politisk splittring. Här slår Stoltenberg orubbligt fast demokratins värden. Att det öppna samhället måste bestå, där medmänsklighet och solidaritet skall fortsatt råda.
I Sverige har partiledarna lyst med sin frånvaro, med några undantag. Håkan Juholt hade dagarna efter mardrömmen en helsidesartikel i Aftonbladet, fylld av medkännande för systerpartiets drabbade ungdomar. Han poängterar att vi aldrig får svikta i kampen för demokrati och respekt för varandra, och för alla människors lika rätt och värde.
Lars Ohly hade en nyinsatt inledning på sitt sommarprat i radion som var en suverän hyllning till demokratin och det öppna samhället. Statsminister Reinfeldt dröjde alltför länge (nästan ett dygn) innan han gav en kort sval kommentar. Svenska folket behöver också ett engagerat medkännande ledarskap i denna svåra tid. Empatin får inte skymmas av jobbskatteavdrag.
Jag noterar många kloka och eftertänksamma kommentarer i tidningarna. Några av de mest tänkvärda är skrivna av kvinnor: Heidi Fried, Ann Haberlein och Anne Holt.
Heidi Fried, med sin bakgrund i Förintelsen, poängterar att vi måste fortsätta berätta. Att inte glömma, utan komma fram till vad vi kan lära kommande generationer, nämligen bibringa dem tillit och kärlek, empati och omtanke.
Ann Haberlein menar att vi behöver hjälp att hantera vår rädsla. Rädslan som begränsar människan och beskär hennes frihet. Rädslan som kan leda till flykt eller aggressivitet. Vi behöver känna en tillit till att de allra flesta människor ändå vill väl.
Han är en av oss
Anne Holt, den norska författaren, säger det som är svårt att tänka nu. Att den misstänkte mördaren faktiskt är en av oss, att han en gång var en hygglig gosse. Att därmed försöka förstå vad som gick fel i förhållandet mellan honom och hans hemland.
Hon pekar också på det hårdnande politiska språkbruket som kan spela odemokratiska grupperingar i händerna. Och det djupt oroväckande att allt fler människor hamnar utanför i våra samhällen och att den kulturella mångfalden har många fiender.
Demokratiarbetet måste nu ta ny sats för att lyfta medmänsklighet, rättvisa och solidaritet.