Det går framåt. Fler pappor är föräldralediga än någonsin tidigare. Män som väljer att stanna hemma när familjen växer behöver inte längre förklara sig. I stället är det männen som inte tar ut föräldraledighet, vilka känner sig tvungna att komma med en dålig ursäkt. När träffade ni senast en man som utan att skämmas förklarade att han inte varit hemma en enda dag?
Normer och värderingar är inte statiska. De förändras med tiden. Politiska beslut kan stimulera utvecklingen. Pappamånaderna är ett utmärkt exempel.
När dåvarande socialministern och folkpartiledaren Bengt Westerberg 1994 drev igenom en pappamånad i föräldraförsäkringen blev han stundtals förlöjligad.
Riktiga karlar försörjde sin familj. Mindre än hälften av papporna tog ut föräldraledighet.Sammanlagt stod männen för nio procent av uttaget.
Det känns som en stenåldersvärdering - men är bara 17 år sedan. Barnen, som föddes när Westerberg var socialminister, är fortfarande inte myndiga.
Lagom till att 94:orna började första klass blev pappamånaden två pappamånader. Sedan dess väljer fler och fler pappor att ta ut föräldraledighet. Förra veckan presenterade Försäkringskassan ny statistik om pappornas uttag. Förbättringen är tydlig: 2010 betaldes 23,2 procent av föräldradagarna ut till män. Bakom procentsatserna finns en ny generation pappor som förhoppningsvis tar lite mer ansvar, och är lite mer delaktiga i barnens uppväxt, än sina egna fäder. Det är ett stort framsteg, som har skett på en generation.
Ändå valde merparten av medierapporteringen att fokusera på ojämlikheten i föräldradagarna. Och, ja. Mycket kan bli bättre. Ojämlikheten i föräldradagar mellan kvinnor och män är markant, ojämlikheten i vilka pappor som väljer att stanna hemma är lika så. Var femte pappa är inte föräldraledig.
Föräldraledigheten är i mångt och mycket klassbunden: flest dagar tas ut av lågutbildade kvinnor och högutbildade män. Kvinnorna stannar hemma för att deras valmöjligheter är begränsade, männen för att de har möjlighet att välja. Därutöver finns en kulturell aspekt, som visar att föräldraledigheten i specifika invandrargrupper är extremt snedfördelad.
Det finns alltså mer att göra om målet är en jämnare fördelning av föräldraledigheten. Men i stället för att låta ytterkantsfeminister prata om den enda vägens politik, bör män som väljer att vara hemma förklara vilka fördelar ett jämnare uttag har.
Det är genom att vara en god förebild som gamla stereotypbilder kan förändras. Diskussionen får inte fastna i att barnlösa genusteoretiker räknar enskilda dagar. Till syvende och sist ligger en nära kontakt med båda vårdnadshavarna i barnens intresse.