Få saker brukar beskrivas som så typiskt svenskt som vår kärlek till naturen. Höstens älgjakt i en mörk skog, en färd på skidor under vintern. Mötet med vårens friska luft och att plocka svamp eller bär en sommardag. Kärleken till naturen är så stor i Sverige att tillgången till naturen blivit en allemansrätt.
Denna hävdvunna rätt kan sammanfattas i "inte störa - inte förstöra" och skall ta hänsyn till både människans rätt att vistas i naturen som markägarens rätt till sin mark. Troligtvis förutsåg man inte att allemansrätten skulle användas till att utnyttja markägare när den infördes på 1940-talet då man ville att stadsborna skulle få uppleva gran, mossa och frisk luft.
Att äga mark är en fantastisk drivkraft till att också hålla den i bra skick. På samma sätt som jordbrukaren tar hand om sin jordbruksmark för att gå med vinst tar skogsägaren hand om sin skog.
Äganderätten är i sig en miljömotor eftersom drivkraften bakom att hålla marken i gott skick är ett ekonomiskt intresse.
Problemet blir när kommersiella intressen agerar under allemansrättens beskydd utan att ta ansvar för marken. Allemansrätten är nämligen en inskränkning i den privata äganderätten och därmed är det rimligt att det råden jämvikt mellan de två rättigheterna. Det är en sak om en barnfamilj går ut i naturen för att plocka bär och njuta av den friska luften, en helt annan sak när företag skeppar ut flertalet bärplockare för att tömma marken på bär. Den som bedriver kommersiell verksamhet i naturen står idag inte för de kostnader som uppstår, det gör ägaren. Marken töms på naturresurser för att företag skall få göra profit och ägaren får stå för kostnaderna.
Idag utnyttjas allemansrätten och att en ekonomisk kompensation ges från de kommersiella verksamheterna till markägarna är inte mer än rimligt.
Vi behöver en förändrad allemansrätt som både tar hänsyn till människans behov av att vistas i naturen och ägarens rätt till sin egen mark.