Första månaden av det nya året har passerat med en rasande fart. Sist jag skrev här lovade jag mig själv att börja träna. Med ett nytt, okristligt dyrt gymkort kan jag nu räcka upp handen på frågan om vilka som lyckats hålla sitt nyårslöfte. Dock anade jag inte att gymkortet skulle betyda mer än bara träning.
Energin som medföljde har fått mina ambitioner att skjuta i höjden och jag har tagit på mig uppdrag efter uppdrag. Jag kan nu titulera mig som bildansvarig och skribent för Linnéuniversitetets studenttidning samt radiopratare i studentradion. Ska det va så ska det!
Det fascinerar mig, med en smula självironi, hur jag i höstas klagade på att tiden inte räckte till för något så viktigt som träning. Nu när jag omsider börjat träna ser vi hur jag fått tid med så mycket mer. Jag har hört talas om något som heter prioritering och planering... Men inte trodde väl jag att jag någonsin skulle få uppleva det.
Det är väl så jag alltid fungerat - antingen är jag på, eller så är jag av. Däremellan finns ett stort virrvarr av obeslutsamhet, och jag antar att det är det som tar den största tiden. Ett beslut måste fattas. Ska jag eller ska jag inte? Orkar jag eller orkar jag inte?
Att sitta med nosen i en akademisk bok, som ska studeras från pärm till pärm, kräver sin energi. När energin till slut faller börjar bokstäverna dansa och orden förlorar sitt sammanhang. I höstas trodde jag att den enda lösningen var att fortsätta mala på, och att det skulle bli tid över till träning var det inte frågan om. Men lösningen är träning. Hur mycket vi än försöker förneka det är motion oftast svaret på den bristande energin.
För den otillräckliga tiden räcker tydligen alltid till, trots allt. Det är bara du som styr över ditt dygn, och vill du så kan du. Det förstår jag nu. Det går att studera en akademisk utbildning och samtidigt få tid till annat.
Jag har börjat se dagen som ett resultat av minuter. Dygnet blir aldrig längre, men om du börjar se minuterna, istället för de 24 ynka timmarna, ser du att det finns så mycket mer att klämma ur trasan. Du hinner ringa den där släktingen du glömt att ringa tillbaka till, samtalet måste inte ta mer än några minuter. Melodifestivalen börjar inte förrän om tolv minuter...
Det är en klyscha jag alltid förnekat - om du investerar tid nu, vinner du tid sen. Men det stämmer. Det kan vara något så banalt som att kolla kartan innan jag ger mig ut på jakt efter den där badstranden mamma pratade om, så slipper jag sitta bakom ratten svärandes när jag inte hittar. Bara du tar det där lilla steget, slipper du gå milen.
Mitt nästa steg i livet är att lära mig använda en kalender. Efter att jag köpt (minst) en kalender per år sedan jag började lekis känns det som att det är dags för mig att använda den. Här ska inte fler dagar slösas bort.
Jag inser att jag låter som om jag vore otroligt världsvan, men jag har ju hört att man blir klokare med tiden...