Vår orubbliga underbara midsommar
Foto: Tobias Wallström
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I Sverige är nationalkänslan nämligen inget som uttrycks formellt. Den ligger snarast socialt och kulturellt underförstådd. I och för sig kanske det inte är så konstigt. Kanske är det så det helt enkelt blir, i ett extremt homogent land med 200 år av fred bakom sig. Vår sjätte juni har knappt ett uns av den laddning en nationaldag har i vilket annat givet land som helst. Även om medvetenheten om betydelsen av det nationella har ökat i Sverige.
Från kulturradikalt håll har man vänt sig emot sådant som nationaldagar. Man har med stigande frustration sett hur svenska flaggans dag successivt har blivit nationaldag för att på sistone också bli en röd dag. Det nationella är gränssättande och förtryckande och därför är det oupplyst att hålla på med sådant, enligt den politiskt korrekta regelbokens ABC.
Men svenskarna har tagit denna sort radikalismens förakt med jämnmod. Förmodligen därför att nationaldagen som sagt inte ligger lika nära om hjärtat som i andra länder.
Detta speglar en paradox: En nationaldag är tänkt att vara en högtid som samlar alla, inför vilka man lägger de politiska konflikterna åt sidan och deklarerar sin grundläggande enighet. Vänstern har brutit detta kontrakt och hänger sig istället åt att angripa symboler för det nationella. Men midsommarfirandet graviterar på något sätt ovanför detta. Det är till och med snarast en fristad från politisk och samhällelig vardag. Just en inofficiell nationaldag. Men betraktas inte som en sådan.
Vänstern borde därför enligt sin egen logik gå till angrepp mot midsommaren och döma ut den som oupplyst och traditionalistisk. Men av sådant ser man absolut intet. Tvärtom, vänstern omfamnar midsommaren med samma värme som andra.
En del radikaler ser förstås detta men håller tyst av feghet; de vill inte utsätta sig för allmän vrede. Men för de flesta vänstermänniskor handlar det nog om det allmänmänskliga behovet av att delta i en kollektiv rit som binder tid och rum.
För ytterst är det det midsommaraftonen handlar om. Sillen, stången dansen, och förstås naturen, den tid på året då ljuset väller över oss. Det är inget tvivel om att firandet i en eller annan form har pågått i långt över tusen år i Sverige. Midsommar är en svensk urrit; en kollektiv orubblighet.
Så förhoppningsvis blir vår inofficiella nationaldag lika lyckad i dag som annars: Oupplyst och glädjande.