Europeiska unionen tilldelades Nobels fredspris för 2012. Att se prisutdelningen i Oslo rådhus var en stor upplevelse, långt ifrån glittret och frackarna i Stockholms konserthus samma dag. Sobert, helt inriktat på ämnet, freden.
Där satt de tillsammans, Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Francois Hollande, ledare för stora länder som i århundraden bekrigat varandra. Nu hyllar de en tanke som inte bara gjort krig ”omöjligt” genom att knyta samman ekonomiska intressen.
Krig har blivit ”otänkbart”, därför att man helt enkelt tänker annorlunda. Sverige och Danmark genomgick samma process för ett par hundra år sen. Nu går den vidare.
Kanske är det vi gamla som starkast kan uppleva det som hänt i vår livstid. För de unga är det så självklart. Jag var tio år när jag läste i Gotlands Allehanda om den skrämmande upplösningen av andra världskriget, nöden i sönderbombade städer, koncentrationslägrens ofattbara elände.
Som vanlig enskild människa har den alltid funnits hos mig, tanken, ”måste det vara så”. Fredsrörelsen har varit mitt livs djupaste engagemang.
EU-ordföranden Herman Van Rompuy är en lysande talare. Under ett långt anförande kunde jag inte se att han en enda gång tittade i manus. Allt kom ur hjärtat. Både han och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso berörde ett märkligt faktum.
Första världskriget var lika fruktansvärt, människors längtan efter fred lika stark då. Nationernas förbund bildades för att förhindra nya krig. Men det höll inte.
Kanske därför att man inte klarade att samordna ländernas ekonomiska intressen, som EU gjorde. Kanske för att alla inte fick vara med, Tyskland till exempel. Den gamla fiendskapen fanns kvar.
Naturligtvis är somliga missnöjda, man demonstrerar mot EU som fredspristagare. EU gjorde inte tillräckligt under krigen på Balkan.
Lite ironiskt är det att EU får priset nu, när unionen befinner sig i sin djupaste kris nånsin.
Van Rompuy berörde det också. ”Vi är bara vanliga människor, vi har gjort misstag.” Jag kan bara hoppas att priset blir en uppmuntran. Det tycks mig rätt att heja på EU just nu. EU-tanken är kanske lite för stor för vår vanliga småskurenhet. Man säger att det och det landet inte borde ha fått komma med, de var inte mogna att ta ansvaret. Euron genomfördes för snabbt, nu kommer bakslag.
Jag kände tårarna komma när den norska Nobelkommissionens ordförande Thorbjörn Jagland lyfte fram unionens historia. Hur land efter land kunnat komma med, därför att EU vill ha alla med. Jagland nämnde dock inte varför Norge står utanför.
Herman Van Rompuy kommer från Belgien, ett av de länder som drabbats hårdast av de stora krigen. ”Min far beordrades gräva sin egen grav. Han lyckades fly, därför står jag här”.
Många européer kan berätta ännu svårare familjehistorier. År 1952 lyckades EU:s föregångare sätta sig över hämndbegär, krav på skadestånd, lyfta sig till en sannare mänsklighet.
I dagens svåra läge vågar EU:s ledare tänka vidare. Barroso kallade konflikten i Syrien ”en fläck på världens samvete … Omvärlden har en moralisk plikt att göra något”.
Vi alla, vanliga européer, vi kan väl åtminstone tala väl om EU, stödja vår världsdels vackraste strävanden.