Våra (a)sociala medier

Politik2013-03-05 07:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Vår galopperande utveckling kräver nya termer och förnyat språk. Vid sidan av allt ”skit”, ”sjukt”, ”grymt” ”jävla” och ”otroligt” i modern svenska alltså.

Jag har funderat över det här ”sociala medier”, som man dagligen stöter på. Själva ordet ”social” har något av solidaritet över sig tycker jag.

Upp stiger bilden av medkännande medarbetare på något kontor, som medelst bidrag förser behövande, oskyldigt drabbade, med medel till vinterkläder, mat, hyra och annan livets nödtorft.

Trots att ”alla ska vara med” i Reinfeldts Sverige står ju nämligen en del (medveten underdrift) utanför den så kallade jobblinjen. Dit borde ju egentligen också räknas till exempel pensionerade kommunalråd i 50-årsåldern, men de har förstås bra pension så långt ögat räcker.

Men ”sociala medier” alltså. Begreppet blir lite paradoxalt när man läser om allt hot, mobbning, trakasserier, stölder, lurendrejerier, knarkköp och så vidare som där förekommer. Men det är också på nätet som debattens vågor går som högst har jag noterat, då jag någon gång gått in och tagit del av den.

Det är en salig blandning av vett och klokskap och flummig grammatikalisk fribrottning. Det sistnämnda överväger oftast.

Nu är det emellertid sådana tider, att det nära nog anses vara medborgarnas skyldighet att ta del av ”sociala medier”. Det erfor en 92-årig man, som jag läste om för en tid sedan. Jag minns inte själva sammanhanget, annat än att han underlåtit att uppfylla någon skyldighet gentemot kommunen. Kommunen krävde sin rätt med hänvisning till, att mannen borde ha varit medveten om sin skyldighet ity att man på sin hemsida redogjort för förhållandena.

Sådana små notiser kan bättre ge en bild av samhället vi lever i idag än den längsta kommunala promemoria. Då man alltså inte bara kräver att en 92-åring ska vara försedd med dator utan också i denna ta del av allt myndigheter gör för medborgarnas bästa.

Personligen hade jag till och med dator som redskap i tidningsjobbet en gång i tiden och behärskar någorlunda en sådan. Jag har till exempel i ”sociala medier” kunnat ta del av, att när man som åldrad lantis besöker staden, ska man i automat utlösa kvitto på att man inte betalat sin parkering.