Den sista maj landade den på regeringens bord; utredningen avseende vård på lika villkor till asylsökanden och papperslösa som till personer med hemvist i Sverige. Nu är det upp till regeringen att fortsätta arbetet med att se till att Sverige uppfyller sina internationella åtaganden avseende rätten till adekvat vård för alla i landet.
Erna Zelmin är den särskilt tillsatta utredare som för regeringens räkning har utrett frågan efter direktiv den 28 januari 2010. Resultatet, som nu har presenterats i SOU 2011:48, medför att papperslösa och asylsökanden, efter nödvändiga lagändringar, skall ha samma rätt, viss tandvård för vuxna undantagen, till subventionerad sjukvård som svenska medborgare eller dem med permanent uppehållstillstånd.
Bland skeptikerna till en utvidgad mottagarkrets för subventionerad sjukvård har kostnaderna därför ofta framförts som argument. Denna del av diskussionen har också omfattats av Zelmins uppdrag. Enligt utredningen berörs sammanlagt mellan 45 000 och 70 000 personer årligen av de nu föreslagna förändringarna. I kronor skulle det motsvara en ökad kostnad för sjukvården på 1 020 miljoner kronor.
Väldigt mycket pengar kan det tyckas, men då det måste ses mot bakgrund av de årliga budgeterade kostnaderna för hälso-och sjukvården uppgår till 257 miljarder kronor. I sammanhanget blir således ytterligare 1 020 miljoner kronor inte så mycket.
Precis som i alla diskussioner som handlar om att ge någonting, oavsett på vilken nivå, höjs kritiska röster som utmålar någon form av "skräckscenarie" om hur den tänkta välviljan utnyttjas i sådan utsträckning att det är av den anledningen är lika bra att strunta i att göra någonting alls. När Sverige skulle gå med i EU var hotet mot den svenska allemansrätten andra européer som skulle länsa våra skogar på lingon.
16 år senare tror jag vi alla är överens om att det enda som utnyttjas i det sammanhanget är de stackars utländska bärplockare som anställs för att plocka bär under villkor som ingen annan ställer upp på. Ett sådant angreppssätt på frågan avslöjar snarare mer om den som förespråkar ett sådant synsätt än om någonting annat.
I dag råder olika regler för papperslösa och asylsökanden beroende på vilket landsting de tillhör och läkekonstens konflikt med att neka någon behövlig vård och den hippokratiska eden är uppenbar. Dagens regelverk har även resulterat i en gråzonsverksamhet, där "kliniker" erbjuder den vård som landstingen är förhindrade att erbjuda aktuella personer. En utveckling som inte kan vara vad samhället vill eftersträva.
Men egentligen handlar det inte om siffror och ytterligare en miljard i kostnader, FN-kritik eller ens vilket regelverk som ska styra sjukvården. Det handlar om människorna som berörs av besluten. De som har lämnat allt för någonting bättre. De som väldigt lite har.
Att Sverige, med sin tillväxt och ekonomiska förutsättningar, inte skulle ha möjligheter att ge även dessa människor sjukvård på lika villkor som för sina övriga invånare, framstår som smått hjärtlöst. Alla som har varit sjuka vet att friska människor önskar sig massor medan sjuka bara önskar sig en sak; att få bli friska. Varför skulle papperslösa och asylsökanden vara annorlunda?
Nu emotses regeringens proposition som tillstyrker de förslag som Zelmins utredning föreslår. Äntligen är vi på rätt väg.