Det som har inträffat i Japan är av sådan magnitud att det är svårt att föreställa sig. Först rämnar byggnader på grund av jordbävningen som lär vara den femte kraftigaste som någonsin uppmätts. Därefter börjar vattnet välla in över kusten och raserar allt som kommer i dess väg. Det kommer att dröja länge än innan vi vet hur många människor som miste livet.
Utöver detta tillkommer materiella skador som uppgår till rena fantasibelopp.
Flera kärnkraftverk på Japans östkust närmar sig dessutom kritiska punkter. Havsvatten har släppts in i åtskilliga reaktorer för att kyla bränslestavarna så att de inte ska smälta. Det är en desperat åtgärd, havsvatten förstör nämligen reaktorn.
I någon reaktor har bränslestavarna blottlagts helt och håller på att smälta. Förutsatt att resten av reaktorn inte smälter behöver det dock inte få några större konsekvenser. Därom är det dock för tidigt att sia.
När något fruktansvärt inträffar, som det som ännu sker i Japan, är det viktigt att inte profitera på det. Det är att förminska både det enorma lidande som finns och den debatt som därigenom förstörs.
Efter nionde september och efter attentatsförsöket i Stockholm i december fanns det de som försökte använda det inträffade för att sprida hat. De spelade på den rädsla som fanns. Det är en effektiv taktik, men den är feg och den är ovärdig. Detsamma gäller nu.
I Agenda i söndags deltog Maria Wetterstrand och försökte spä på rädslan för kärnkraft.
"Speciella omständigheter finns överallt" var ett av hennes många budskap. En dag senare gick Miljöpartiets Carl Schlyter ut och krävde att tillstånden ska omprövas för de svenska kärnkraftverken.
Problemet är att varken Schlyter eller Wetterstrand brister i begåvning. De vet mycket väl att det är en enorm skillnad mellan Japans och Sveriges geografiska och geologiska läge.
Japan ligger i brytningspunkten för inte mindre än fyra tektoniska plattor. Sverige ligger på betryggande stabil grund mitt på sin platta. Anledningen till att det ändå förekommer vissa små "jordbävningar" här är de landhöjningar som skedde efter att inlandsisen drog sig tillbaka. Risken för att dessa skälvningar ska påverka oss är försvinnande liten. Lika liten är risken för att en tsunami ska uppstå i Östersjön.
När Wetterstrand beskriver situationen låter det som att alla som inte delar hennes rabiata inställning till att klyva atomkärnor för att alstra energi inte förstår att det finns risker med processen.
Att det inte är sant bevisas enklast genom det enorma säkerhetsarbete som ständigt pågår vid våra kärnkraftverk.
Allt detta vet både Wetterstrand och Schlyter. Genom att trots detta framhärda med sin propaganda i dessa dagar där vi fortfarande bör fokusera på Japan, vad som händer där och om vi kan hjälpa till, sätter de sina egna agendor framför objektivitet och värdighet.