Den mellanmänskliga tilliten i ett samhälle är en dold rikedom. Vi ser den inte, men när människor litar på varandra underlättas det mesta.
Så ungefär sade Charlotta Levay, författare till Framtidskommissionens rapport om sammanhållning och rättvisa, när rapporten presenterades i går. Och hon har rätt – tillit och sammanhållning är fundamentala storheter om ett samhälle ska fungera harmoniskt.
Men det är högst osäkert om politiken kan skapa detta. Det kan till och med vara så att när politiken blir alltför angelägen om att skapa tillit och sammanhållning så leder det till motsatsen: Misstänksamma människor som inte litar på varandra, och en stat som alltmer desperat försöker få alla att omfatta ”värdegrunden” – politikerspråk för att sitta i ring och sjunga Kumbayah.
Två böcker som kom i höstas tar upp olika aspekter av problemet. ”Den övermodiga beskyddaren” av Thomas Gür och Patrik Engellau beskriver hur välfärdsstatens utbredning har kvävt civilsamhället. När civilsamhället inte längre socialiserar människor till gemensamma värderingar försöker staten fostra till statens värderingar, genom att lagstifta om värdegrunder och annat.
Eftersom staten saknar civilsamhällets organiska anknytning till människors vardag blir dock resultatet en abstrakt politisk korrekthet.
Andreas Johansson Heinös bok ”Gillar vi olika?” kritiserar också idén om en gemensam värdegrund, men utifrån ett integrationsperspektiv. Svenskar har internationellt sett ganska extrema värderingar när det gäller sådant som förskola, familj, aborter och religion, och därför kan det mångkulturella samhällets gemensamma identitet inte bygga på gemensamma värderingar.
Att tvinga invandrare (och för den delen svenskar) att bli socialliberala, feministiska statsindividualister är helt enkelt inte okej.
Panelen som diskuterade rapporten om sammanhållning tycktes medveten om denna kritik. Därför blev samtalet märkligt vagt och undflyende.
Å ena sidan talade socialminister Göran Hägglund om hur viktigt det är att stärka civilsamhället, å andra sidan betonade han att det inte nödvändigtvis är politiska åtgärder som behövs.
Å ena sidan sade Stadsmissionens Marika Markowits att alla inte kan ha samma värderingar i ett mångkulturellt samhälle, å andra sidan efterlyste hon en termins ”medborgarkompetens” för alla högskolestudenter.
Komiken låg på lur när civilminister Stefan Attefall sade att vi måste acceptera olikheter men ha en gemensam värdebas.
Problemet försvinner inte för att man döper om värdegrund till värdebas.
Det hoppingivande är att politikerna nu ändå är medvetna om problemet, och att det har hamnat på Kristdemokraternas bord. KD är sannolikt det rumsrena parti som avviker mest från den anti-religiösa, feministiska och statsindividualistiska värdegrunden, och bör därför förstå att den inte kan tvingas på alla som bor i landet.
Sammanhållningen och tilliten måste vi fixa på annat sätt, utan politiska ingrepp och påbjudna värdegrunder.