Vårdnadsbidrag är en falsk valfrihet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I GA den 3/2 kunde vi läsa att Yngve Andersson från kristdemokraterna anser följande om vårdnadsbidraget: "Jag kan inte se att det skulle vara en kvinnofälla, tvärtom, det ökar ju valfriheten och gäller både män och kvinnor".
Det låter fantastiskt bra - i en perfekt värld. Dock råkar det förhålla sig så, vilket jag är övertygad om att Yngve Andersson också är medveten om, att kvinnor och män fortfarande inte har jämställda löner. Trots att vi befinner oss på 2000-talet.
Kvinnan tjänar sämst
Det blir därmed oftast inte fråga om ett faktiskt val för både kvinna och man - förutom ifråga om huruvida föräldrarna vill ha barnet hemma eller i barnomsorgen.
Valet av vilken förälder, som skall stanna hemma med barn avgörs högst troligen av vilket alternativ som är mest ekonomiskt gynnsamt. I de flesta fall innebär det att kvinnan stannar hemma, då hon ändå tjänar sämst.
Hennes fäste på arbetsmarknaden blir dessutom inte starkare av att hon hålls undan därifrån i flera år. Hennes möjligheter att avancera minskar och hennes löneutveckling avstannar i värsta fall helt.
Är man ensamstående med barn blir man dessutom riktigt missgynnad av vårdnadsbidraget. Det baserar sig uppenbarligen på kärnfamiljen, trots att verkligheten i Sverige ser helt annorlunda ut.
För mig blir det helt enkelt problem med logiken och retoriken när man från borgerligt håll talar om att man visst kan skriva under på jämställdheten, men samtidigt inför den här typen av insatser, som är tydligt kvinnofientliga.
Vad är valfriheten egentligen värd, om den resulterar i att kvinnan är fortsatt kraftigt missgynnad? Mitt svar: ytterst lite.
Cementerar könsrollerna
Införandet av vårdnadsbidraget cementerar könsrollerna. Det går inte att komma ifrån. Det här är bakåtsträvande på hög nivå, där traditionella könsroller bekräftas och underblåses - till vilken nytta?
En fråga vill jag faktiskt ställa till Yngve Andersson, i jämställdhetens namn.
Hur kan ett parti som hyllar medmänsklighet införa vårdnadsbidrag, vars valfrihet är så ynklig, men leder till ett allvarligt försvagande av kvinnans ställning på arbetsmarknaden? Är inte det att hugga en redan ansatt grupp i ryggen?
Jag ifrågasätter därtill det goda i att hålla undan sina barn från ordinarie förskoleverksamhet. Där bedrivs en viktig pedagogisk verksamhet, vars nytta inte kan underskattas. Om alla barn får samma chans till kunskap och stimulans är de bättre förberedda när de väl börjar skolan.
Oavsett hur välmenande man är som förälder kan det vara knepigt, för att inte säga omöjligt, att fylla den funktion som förskolepersonalen idag fyller för andra barn.
Vilket gör att kunskaps- och mognadsnivå ibland kan vara milsvid mellan barn i samma ålder. Jag tror på att så många barn som möjligt skall få tillfälle att umgås och utvecklas tillsammans i närvaro av välutbildad förskolepersonal. På det viset står barnen bättre rustade för det som väntar i skolan.
Jag har med andra ord flera invändningar mot det vårdnadsbidrag som prisas så högt av den högerstyrda Alliansen.
Under rådande förhållanden väger min invändning om barn hemma respektive i förskoleverksamhet lätt - vi lever uppenbarligen i individualisternas tidevarv!
Men, till de kvinnor som ens överväger att ta chansen att stanna hemma med barnen i utbyte mot ett vårdnadsbidrag - tänk till en extra gång!
Skadar jämställdheten
I samband med denna uppmaning vill jag, för ovanlighetens skull, berömma folkpartiet, som är skeptiska till vårdnadsbidraget. De medger att det skadar jämställdheten. Fortsätt så!
Det är fråga om en förlustaffär, på alla sätt och vis. Och till Yngve Andersson, hur kan du säga att vårdnadsbidragets valfrihet råder för både kvinnor och män, när kvinnan befinner sig i underläge på arbetsmarknaden? Vari består då valet?
Kvinnorna blir ju dömda att ta ett steg bakåt i jämställdhetshänseende. Det är ofrånkomligt när ni genom era insatser hejar på de gamla könsrollerna.