Varför är allt någons fel?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I Svenska Dagbladet häromveckan läste jag om hur även vuxna finner det svårt att öppna allt barnsäkrare medicinburkar. Då lämnar fler sina burkar med locket av. Vilket leder till att allt fler barn drabbas av medicinförgiftningar när de stoppar i sig de intressanta pillren.
Säkerhetsåtgärder får inte alltid de effekter som vi tror att de skall få. Och en falsk känsla av säkerhet kan dessutom få människor att bete sig mera vårdslöst. Somliga cyklister tycks tro att hjälmen är försedd med någon slags odödlighetsgaranti.
Ibland blir uppvaknandet brutalt.
Bussolyckan nordost om Uppsala är djupt tragisk. Hade inte den kunnat undvikas? Borde inte hastighetsbegränsningen ha varit lägre? Borde inte vägen ha varit bättre? Borde inte snöröjningen vara bättre? Kör inte bussförarna för fort? Och så vidare.
Fokus hamnar snabbt på att hitta någon som är skyldig. Det är begriplig reaktion. Och naturligtvis skall olyckor utredas. Men det urartar lätt till att utse en syndabock. Olyckor kan och får inte bara hända. Någon måste straffas. För att ta ett exempel är det fullt rimligt att vara kritisk mot den avgångna socialdemokratiska regeringen för den upprörande taffliga hanteringen av tsunamikatastrofen och för mörkläggningen i spåren av den. Lidandet har blivit onödigt stort och onödigt långdraget. Men jag får ibland känslan av att man gärna skulle lasta den regeringen för att tsunamin överhuvudtaget inträffade.
Bussolyckor är inte naturkatastrofer. Men lika lite som man kan förhindra jordbävningar kan man utradera alla risker i livet. Det hjälper inte ens att låsa in sig. Massor av olyckor inträffar i våra hem. Och hur som helst är det antagligen inte speciellt nyttigt att isolera sig.
Om man med väginvesteringar skall bygga bort alla möjligheter till frontalkrockar skulle det kosta oerhörda och omöjliga summor. Man måste göra prioriteringar. Bara för den skull kan man inte gärna skuldbelägga dem som beslutat att inte högre prioritera just den berörda olycksvägen 288.
Om Vägverket känner sig skuldbelagt så har det ändå inte varit sent med att utnyttja situationen. Det ser åtminstone ut som det finns ett samband. I förrgår begärde verket att få ytterligare 3,9 miljarder kronor till drift och underhåll under år 2008.
Bakom arbetet med trafiksäkerheten finns den så kallade "nollvisionen". Konflikten mellan verklighet och förväntningar kan egentligen inte uttryckas tydligare.