En provocerande rubrik, måhända. I vart fall för kyrkans aktiva företrädare, som torde kunna räkna upp många ställningstaganden och ambitiösa program långt utanför själva religionen.
Men för en bred allmänhet kan nog frågan kännas relevant. Helt enkelt därför att kyrkan inte upplevs som närvarande i samhällsdebatten eller i det politiska samtalet.
När man lyssnar till kyrkans budskap under julen finns där så mycket som man skulle vilja ha omsatt i praktiken. Fridsfursten som kommer med frid och fred. Psalmernas rika innehåll av ljus och hopp. Bönerna som vänder sig till de fattiga och utstötta eller att hushålla med jordens resurser, att i vardagslivet bidra till hållbar utveckling.
Gott så kan det tyckas, att bibringa gudstjänstbesökare och TV-tittare dessa budskap att ta med hem i vardagen. Men det krävs mer än så. Alltför mycket stannar inom kyrkas väggar.
Jodå, jag vet att det finns goda exempel på samhällsengagemang här på Gotland, liksom biståndsengagemang nationellt och internationellt. Till exempel den aktuella julkampanjen ”Ge alla barn en framtid utan våld”.
Men när svenska kyrkan har dryga 6 miljoner medlemmar så har man ett ansvar också i samhället. Ett ansvar för en medmänsklig och solidarisk utveckling.
Varför syns inte kyrkan i debatten om barnfattigdomen? Varför tar inte kyrkan en debatt om utslagning eller om psykisk ohälsa bland ungdomar? Jo, jag vet att det finns en och annan diakon som vågar sticka ut hakan. Men det krävs mer än så.
Sannolikt är kyrkans företrädare rädda att beskyllas för att ta partipolitisk ställning. Naturligtvis finns bland kyrkans miljoner medlemmar alla politiska schatteringar. Lika naturligt finns denna spännvidd inom kyrkan och i de förtroendevalda församlingarna.
Men detta får inte bli det godas fiende. Ett äkta medmänskligt engagemang i sann nytestamentlig anda, det måste få synas.
Visst går det att hitta former där kyrkan (svenska kyrkan och frikyrkorna) kan aktivera sig. Sticka ut hakan och ta ställning i det som är medmänskligt och solidariskt. Aktivt synas i spalterna. Konkret verka i vardagen.
Svårigheten kan möjligen vara att kyrkans företrädare känner att de alltid måste lägga in ritualer med bön och mässande. Det borde gå att något skilja ut engagemanget i samhällsfrågor från ritualerna. Ritualerna som kan skrämma en bred allmänhet och kanske också en i övrigt intresserad och engagerad ungdomsgeneration.
Detta är en nyårsönskan. Att få se en engagerad kyrka 2013 som vågar ta aktiv del i samhällsdebatten. Som ställer krav utifrån religionens sanna och humanitära budskap som finns i Nya Testamentet, inte minst kärleksbudskapet.
Som vågar stå upp för avarter i samhället. Som vågar ifrågasätta ohämmad konsumism som tär på vår enda jord. Som vågar ta strid i klimatfrågan. Som vågar höja rösten i det förfärliga som nu pågår i Bibelns länder – Israel/Palestina och i Syrien.
Kyrkan har ett och annat nyårslöfte att förmedla till oss alla.