Varför är vi i Afghanistan?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I Sverige går socialdemokraterna emot regeringens propåer om att sätta in JAS-plan i Afghanistan. Ett antal socialdemokrater och opinionsbildare har skrivit under ett upprop där de kräver att hela den svenska styrkan dras tillbaka.
Militär ockupation
Det är inte förvånande att allt fler undrar vad våra militärer har i Afghanistan att göra.
Frågan är inte bara om det internationella samfundet ska följa upp och säkra en amerikansk militär ockupation i landet, utan också om den internationella "säkerhetsstyrkan" verkligen skapar säkerhet, eller om den tvärtom ökar riskerna för krig.
Ett problem i sammanhanget är att ingen i Afghanistan kan skilja mellan de amerikanska (och brittiska) stridande förbanden och andra trupper som ingår i ISAF-styrkan.
I synnerhet som de i praktiken står under samma överkommando (för tillfället leds även ISAF av en amerikansk general).
Vem kan skilja Nato från USA? Och hur ska afghanerna kunna veta vilka ockupationssoldater som har FN-mandat, och vilka som opererar enbart på sina egna regeringars uppdrag?
Det här borde vara en komplikation för Sverige som inte ens tillhör Nato. Men svensk utrikespolitik har alltid varit legalistisk.
Är bara FN med på tåget, ställer vi alltid upp. Hur tvivelaktigt hela uppdraget än är. Hade FN ställt sig bakom den amerikanska invasionen av Irak, hade vi väl varit med där också!
Förvärrat säkerhetsläge
Bakgrunden till den aktuella oron är dels det förvärrade säkerhetsläget i Afghanistan (belyst av attentatsförsöket mot den amerikanske vicepresidenten härom dagen), dels amerikanska påtryckningar om mer internationell trupp i Afghanistan. Men också att fler länder deltar i de regelrätta striderna med talibanerna. Dessa påstås av USA förbereda en stor våroffensiv.
Om det senare är riktigt eller bara ännu en vilseledande underrättelseuppgift från Pentagon, återstår att se.
USA har goda skäl att försöka internationalisera kriget mot talibanerna, inte minst därför att man behöver sina trupper på annat håll.
Ökad internationell närvaro i Afghanistan kan i praktiken bli ett stöd för nya amerikanska krigsäventyr, till exempel i Iran.
Men den grundläggande frågan är: Hjälper eller stjälper den internationella militära närvaron Afghanistan?
Det är att förenkla analysen att säga att afghanerna behöver bistånd och att bistånd förutsätter säkerhet vilket i sin tur förutsätter en internationell "säkerhetsstyrka".
En ockupation är en ockupation vad den än kallas och vilka banér den än uppträder under och riskerar alltid väcka folkligt motstånd.
Starkt motstånd
Afghanerna gjorde starkt motstånd mot den sovjetiska ockupationen, trots att den stödde en regim som ändå inte var så dålig som de krigsherrar som kom efter och som i sin tur förde talibanerna till makten.
Sedan kan man naturligtvis fråga sig om det går att tvinga fram fred, utan att detta skapar nya politiska problem.
Ockupationsmakten tvingas ta ställning till vilka inhemska krafter som ska styra landet. I Afghanistan stöder vi en "västvänlig" regering med en i praktiken USA-installerad president.
Det folkliga stödet för regeringen i Kabul är inte påfallande stort ute i landet och snarast avtagande.
Sedan hjälper det inte att svenska soldater far runt och peppar lokala polischefer och administratörer.
Det tycks också vara det enda dessa hör ifrån sin regering i Kabul, utom räder mot de opiumodlingar som är böndernas enda levebröd. Var finns den civila hjälpen?