”Gotländska elever har sämre betyg” skriker rubriker i GA den 1 oktober….. men gotländska flickor hyfsar till statistiken.
Inget visar tydligare på hur journalistiken, som den fortfarande praktiseras, döljer en uppenbar och enligt statistiken sann bild i unga mäns liv men förringar flickors och kvinnors faktiska dagliga studier och verklighet. Om medelpoängen i riksgenomsnittet är 212,1 poäng, gotländska flickors genomsnitt 228, 7 pojkarnas 196,2 vem drar då ner poängen om inte pojkarna. Är det så svårt att räkna ut?
Bättre rubrik
Så rubriken borde se ut som följande: Gotländska pojkar har sämre betyg än snittet. Men det skriver man inte, å andra sidan lyfter man inte heller fram den otroligt positiva bild som gotländska flickor ger.
Varför inte bejaka och bekräfta flickornas ihållande studier. Den studielust tjejer tydligt står för i nutid och pojkarna ofta slarvar bort. Flickor har alltid tvingats kämpa för en plats i det svenska samhället, en plats i världens mest jämställda land. Pojkarna åker snålskjuts. Eller ids kanske inte. Eller, eller…..
I stället skriver journalisten Erik Englund det omvända: ”Varför gotländska elever ligger under rikssnittet finns inget klart svar på”. Han borde ha uttryckt vad det faktiskt handlar om, annars ljuger statistiken. Eller också är han själv dålig i matte och kan inte räkna.
Det är gotländska grabbar som ligger under genomsnittet, inte gotländska elever eller hur?
Varför skyler Erik Englund över grabbarnas resultat och påstår att gotländska flickor hyfsar statistiken, när de ligger så klart över pojkarna i skolprestation?
Språket är avgörande
Hur man väljer att använda sig av språket är avgörande för en förändring i existerande könsmaktsordning. Det har jag tidigare påtalat bland annat kring förortsvåld och läktarvåld.
Om journalister väljer att inte uttrycka vad det handlar om och vem det handlar om utan neutraliserar frågan, som i det här fallet grabbars olust till studier, så behåller man könsmaktsordningen på det sätt man uttrycker sig, fast flickorna med sina resultat klart påvisar, att de jobbar för en utbildning och ett eget liv. Tjejer vill helt enkelt ha en framtid och förväntar sig ingen snålskjuts. Att de kämpar kan vi alla, som har flickebarn på nära håll, tydligt se och att det tar kraft. Varför kalla det för ”att må dåligt” när de kämpar på för att uppnå resultat.
Använder en person mängder av energi på något som är viktigt, så tar det självklart kraft. Får de ringa stöd i sitt studerande liv, så börjar de kanske må dåligt.
Flickor mår inte dåligt av bra resultat, det är vägen dit som tar deras kraft och lust om stöd uteblir. Fråga din egen flicka eller barnbarn och du har svaret.