Varför denna nya tystnad?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En förklaring till tystnaden skulle så klart kunna vara att EU blivit vardag. Det vill säga att det inte finns någon anledning att prata om unionen som någonting i grunden bra och nödvändigt.
Förvisso har andelen svenskar som anser att medlemskapet är dåligt minskat i den senaste Europarometern från EU-kommissionen, men någon EU-entusiasm är fortfarande svår att finna i Sverige. Det är ju talande att fler ser förtjänster i unionen när samarbetsmotorn hackar betänkligt.
Ur taktisk synvinkel är det alltså förståeligt att partierna håller tyst om unionens värden: svenskarna är ett EU-skeptiskt folk och Europasamarbetet är alltjämt stukat och statt i "tankepaus" efter det misslyckade försöket att förankra en ny konstitution.
Politiska kopplingar
Men EU:s tankepaus betyder ingalunda att beslutsmaskineriet i unionens institutioner helt har gått i stå. Det fattas alltid många beslut som får direkt återverkan på vad som enligt den traditionella benämningen kallas för inrikespolitik. Kopplingen mellan den europeiska politiska scenen och den nationella - och de möjligheter som den erbjuder - borde uppmärksammas oftare och i tydligare ordalag.
Ett exempel: På måndagen berättade miljöminister Lena Sommestad att regeringen kommer att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att ta fram ett underlag för ett svenskt förbud mot fosfater i tvätt- och rengöringsmedel. Det handlar om att komma tillrätta med övergödningen av Östersjön. Men ett nationellt förbud räcker inte. Miljöministern erkänner det genom att säga att "EU-arbetet är oerhört viktigt" i det här sammanhanget. Varför hörs inte sådana tongångar i valtalen?
För över tio år sedan, inför folkomröstningen om medlemskap, var det tunga argumentet för att gå med i EU att det är viktigt att påverka unionen eftersom EU påverkar oss. Det är lika sant nu som då. Så varför denna tystnad?