Ingen frågar efter de unga svenska kvinnornas utsatthet i den del av världen där jag befinner mig just nu, nämligen Sydafrika.
Jag är svensk, alltså får jag bära den kollektiva skulden, över att Julian Assange utsätts, enligt den omgivning jag är i, för en grov orättvisa i Sverige.
Om detta handlade min artikel, om alla kvinnors utsatthet i världen, den skam som bredde ut sig från tidernas begynnelse om sexualiteten gick utanför äktenskapet. Framförallt skrev jag om skuldbeläggande av världens kvinnor oavsett religion. Inte om Jungfru Marias påstådda mod och styrka.
Våldförda fick oäktingar
"Från den här tiden erfor övriga kvinnor i världen omvänt en känsla av skam allteftersom religionen spred sig", skrev jag i tisdagens artikel i GT.
Till skillnad från Jungfru Maria som hamnade på piedestal och spred oförvitlig renhet drabbades kvinnor som blev utsatta av sina fäder, våldförda av sina arbetsgivare eller vem det vara må av utstötning.
Den säd som fyllde dessa kvinnor, som i sin tur ledde till ofrivilligt barnafödande, blev inget annat än oäktingar. Om kvinnor nu tvangs bära dessa barn, varför såg inte kyrkans folk också detta som kvinnligt mod och styrka. Att föda barn utom äktenskapet är ett minst lika livsfarligt uppdrag, som en avelse av den helige ande och borde understödjas av varje sann kristen.
Soldater i Kongo har intervjuats om sitt våldförande i krig. En av dem svarade att han varit i bushen en hel månad utan sex. När han återvände grabbade han första bästa kvinna och våldförde sig på henne. Han såg inget fel i detta. Han var ju svältfödd efter tiden i bushen. Hur många kvinnor har inte offrats, för att rättfärdiga mäns överhet?
Upprättelse i Marias namn?
Monica May säger att Jungfru Maria är den främsta förebilden i kyrkan. Borde det då inte vara självklart att våldförda kvinnor fick upprättelse i Marias namn?
I stället tvangs kvinnor kräla till altaret för att renas vid varje barnafödande. Om kvinnor fann mod i jungfru Maria, borde kyrkans kvinnor ha varit de sista att skymfa sina drabbade systrar och döttrar.
Jag har växt upp i den Svenska Kyrkan, gått i söndagsskola i många herrans år. Det enda jag lärde var att "du får inte, du får inte..". Det kristna budskapet ingöt knappast mod, den beslagtog snarare en ung kvinna hennes styrka och frigörelseprocess. Inte förändrade Maria min värld. En gång när jag var liten band man flickan. Inte vid ribborna i sängen. I hennes första sälskinnsmössa var de fastsydda, banden. Man häktade upp hennes mungipor och flätorna stramade i backen.
Det var av ren omtanke man snörde fast hennes kropp och hennes verksamhetslusta. Livet hade gett flickan klåda. Hennes lust blev att klösa, allteftersom livselixiret rann till. Därför band man henne. Band henne av omsorg om livet.
I mina unga år kände jag av den skarpa gränsen mellan Maria och hora. Det finns inga pojkar eller män som blivit horor, Monica May. Det finns pojkar och flickor som möter livet och sexualiteten på vitt skilda sätt.
Kvinnors fria sexutövning
När kyrkan inte längre har den reella moraliska makten som i min uppväxt, när flickor tvangs knipa ihop benen, så gör ungdomar idag inget annat än prövar all form av sexualitet, våldsam eller vacker spelar ingen roll.
Det är testa som är viktigt. Men skillnaden mellan kvinna och man finns i samhällets attityd till sexutövning eller försvar av densamma. Fortfarande måste kvinnor kämpa för rätten att bejaka sin kropp och lust på samma villkor som män. För det krävs mod.