Vi hade nyligen jul, nyår, trettondag, många ”röda dagar” med kyrkliga storhögtider och välbetalda apostlar har från landets predikstolar framburit det som ska vara kärlekens budskap.
Man har vänt sig till någon form av allmakt och tackat, men har det från någon predikstol framförts någon fråga om varför? Om varför vår värld får vara så trasig som den är? Varför inte allmakten använder sin kraft till att i handling omsätta det budskap som apostlarna i predikstolarna frambär?
Vi behöver bara se i vår TV-ruta flera gånger varje dag hur det där budet att ”Du ska inte dräpa”, har inte alls trängt ut. Sitter den allsmäktige och knypplar spetsar eller löser korsord? Har vi i vår trasiga värld alltför många fariséer, som inte ens allmakten rår på?
Kungen rentav folklig
Vår lokala makt (som det var en gång) kungen har i vanlig ordning talat till folket, och faktiskt tyckte jag att det var ett folkligare tal än på länge, fråga är om det inte rentav var det folkligare hittills.
Det låg liksom ingen matta av ”ers kungliga höghet” över det hela. Är det månne så att Viktoria varit där och pratat med honom, sagt att så här kommer jag att tala till folket, lika bra du byter stil den tid du har kvar fram till abdikationen.
Vår lokala allmakt, landshövdingen, har anförtrotts ett ytterligare extrajobb, att hjälpa ÖB med att få bättre folkförtroende för försvaret. Och det kanske behövs, för det är nog så att den ovilja mot försvaret som det skaffade sig för nu länge sen, under den allmänna värnplikten, av den ligger nog ännu lite kvar.
Den rent sanslösa form av klassamhälle som kunde upplevas på ett svenskt regemente fick man leta efter. Befälet, från vicekorpral till general, de var de ledande. De värnpliktiga, ”beväringen”, de var ett arbetsmaterial som kunde skyfflas som en grushög.
När jag gjorde min värnplikt under kriget, den var ett år lång då, fick vi ingen som helst information om krigsläget.
En enda gång, och det var i samband med attentatet mot Hitler, blev vårt kompani beordrat ställa upp för information. Vi tyckte oss nog höra en liten underton av tacksamhet att attentatet hade misslyckats! Numera lär försvaret ha demokratiserats, men resterna av den ”folkovilja” man drog på sej under ”klassåren” den får man nu be om landshövdingehjälp att tvätta bort.
Självkritik
Lite parti-självkritik så: Jag tycker inte om när den socialdemokratiske ordföranden i försvarsutskottet jublar över att vi sålt 36 dödsbringande flygplan till Brasilien, ett land där flera miljoner svältande barn inte vet om de får någon mat idag.
Och vårt parti som säger att de vill göra allt för att minska inkomstklyftorna, ska vi stillatigande se på när en av våra medlemmar, styrelseordförande i ett statligt bolag som ska rekrytera ny chef, raggar upp en snubbe och erbjuder en lön motsvarande vad 15 vårdbiträden tillsammans har? Visst tar snubben jobbet. Svårt inte citera CH Hermansson att ”någon ... ordning får det vara i ett parti”.
SD och försvaret
Till sist, hur är situationen i vår del av världen idag? Jag har tidigare skrivit att när järnridån föll, Berlinmuren och Sovjetsystemet rasade, då borde det ”nya” Ryssland erbjudits medlemskap i EU-gemenskapen.
Men EU:s vapensmeder sade nej. Vi måste ha en tänkt fiende att skrämma med. Och där är vi nu! Men så har man upptäckt att Ryssland varken kan eller vill starta ett tredje världskrig, och därför har man flyttat den mesta vapenhanteringen från Europa till Nordafrika och arabstaterna.
Men skrämmer för ryssen gör man fortfarande. Och se på Sverigedemokraternas valprogram, storsatsning på försvaret! Man tror sig därmed få de ryssrädda som väljare.