Varför gillas Mona Sahlin?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På ett sätt är det förståeligt. Hon har ju faktiskt hållit en medveten låg profil sedan hon blev vald och i större mån ägnat sig åt intern partivård än stora utåtriktade offensiver. Men samtidigt, en partiledare som stått i spetsen för det största oppositionspartiet under ett år när regeringen haft historiskt dåliga siffror borde ändå ha högre förtroende. Någonting är konstigt.
Är det så enkelt som att Sahlin är ett svagt kort? Mycket tyder på det. När hon valdes till partiordförande var det egentligen i brist på bättre. Någon större eufori möttes hennes person inte av. Lyckokänslorna bestod väl i så fall i att man äntligen blivit av med Göran Persson.
Kanske är det grundproblemet för Sahlin, att hon egentligen inte valdes på något annat förändringsmandat än att vara någon annan än Göran Persson. Det är mot den bakgrunden det är förståeligt att den allmänt emotsedda förnyelsen av partiet har blivit en rätt fadd historia.
Men det går heller inte att förbise frågan om Sahlins person. Hon har aldrig upplevts som särskilt förtroendegivande. Efterhandsbilden av hennes systematiska kontokortsfusk har hon lyckats få till en slags Tobleronebagatell, men sitt rykte som pratminister har hon inte lyckats tvätta bort. Mona pratar och pratar, men särskilt mycket av beständiga värderingar har hon inte presterat. Eller för den delen, lyckats omsätta pratet i konkreta politiska åtgärder.
En viss laddning har börjat märkas i det politiska Sverige under senare tid. Både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har börjat göra sig mer synliga. Vi kan gissningsvis förvänta oss en tid av stegrad konfrontativ ton i den politiska debatten. Regeringen vill återta sin tappade mark och vänsterblocket vill förstås försvara sin position.
Sahlin kommer med eller mot sin vilja att dras in i den sakpolitiska hetluften, där hon faktiskt inte ännu befunnit sig sedan hon blev partiledare. Frågan är om det kommer få hennes förtroendesiffror att stiga.
Det är tveksamt. Det stora stödet för socialdemokraterna består inte i att de är populära, utan att många protestsympatiserar för att de är obekväma med regeringens reformer. När så socialdemokraternas partiledare i sakpolitisk debatt tvingas tillstå att hon i stort sett företräder samma parti som man nyligen röstade bort, då lär hennes personliga popularitet inte direkt skjuta i höjden.