Mysterier engagerar. Det ligger i människans natur att söka svar på det obegripliga. När dunklet tätnade runt Nuonaffären tilltog spekulationerna. Det sägs förekomma vadslagning om vad som hände och vem som har ljugit av de två berörda statsråden. Så jag lär snart ha förlorat den tätplats i konspirationsteorier som Eva Bofride generöst tilldelade mig i gårdagens tidning.
Men Gotlänningens kommentarer kring Nuonaffären kräver en del kompletteringar.
❑ Maud Olofsson upprepade inte ”samma mantra oavsett fråga” i tisdagens Aktuellt. Hon fick samma fråga åtta gånger utan att svara.
❑ Den centrala frågan till henne var just vad statsministern visste eller inte eftersom det är där Fredrik Reinfeldts och hennes tidigare uppgifter skiljer sig åt.
❑ Det är en mycket konkret fråga och inget ”tyckande om vad som är rätt och fel”.
❑ Köpet av Nuon kan nog framstå som obegripligt men det är inte det KU:s granskat. Affären missbedömdes av många. Varningar fanns, också inom regeringskansliet.
❑ Som sagt: KU: s granskning gäller hanteringen inom regeringen. Genom att först vägra komma till utskottet och sedan utlova att ge sin version efter granskningen hade Maud Olofsson trissat upp förväntningarna på sitt framträdande i Aktuellt. Därmed hade hon själv bäddat för kritiken.
”..vad i Herrans namn skulle någon vinna på att medvetet slarva bort statens pengar, göra en usel affär och riskera sitt anseende och förtroendekapital?” undrar Eva Bofride.
Den första delen av frågan får väl de besvara som framfört åsikter om det. Den andra, om anseendet och förtroendekapitalet är just det jag funderar över. Vad fick Maud Olofsson att utsätta sig för kritiken krönt av den pinsamma Aktuelltutfrågningen?
Fredrik Reinfeldt har tydligt inför KU förnekat kännedom om affären i förväg. Därmed har han i praktiken anklagat Maud Olofsson för att fara med osanning när hon tidigare påstått sig ha inhämtat hans klartecken.
Skulle det uppdagas att statsministern ljugit KU upp i ansiktet några månader före ett val är regeringskrisen ett faktum. Maud Olofsson var starkt pådrivande för tillkomsten av Alliansen som ledde fram till regeringen Reinfeldt. Hon vill knappast bli dess dödgrävare.
Den förra centerledaren hade nu tre möjligheter: Att stå fast vid sin egen version och anklaga statsministern för lögn. Att rädda sitt eget skinn och offra regeringen. Eller att tiga och utsätta sig för spott och spe.
I valet mellan tre dåliga alternativ valde hon det senaste. Jag undrar ännu vad hon fick för det. Min personliga uppfattning är nämligen att det är Maud Olofsson som talar sanning.