"Ni har kritiserat mig, vad har ni att säga till ert försvar". En rektor tillrättavisar några elever.
Alla system reagerar med självförsvar inför kritik. Det finns så många sätt att motverka förändring. Kanske vanligast är att hålla med och sedan händer ingenting.
Om man kommit ihåg detta hade man inte förvånats över bristen på konkreta åtgärder i förhållande till den djupa krisen för det ekonomiska systemet och mot de ökande samhällsklyftorna.
Stora personliga fördelar
De har valts ut, gjort karriär och uppnått sina maktpositioner genom att underordna sig ett system med stora personliga fördelar.
Ett typexempel är den tidigare socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Anders Sundström. Som chef för Folksam har han en lön motsvarande 17 industriarbetarlöner. LO kartlägger förtjänstfullt varje år dessa skenande inkomstskillnaderna. Samtidigt bestäms Sundströms lön av en styrelse som leds av LO:s ordförande.
Fingrarna i syltburken
Kommer de att reagera kraftfullt mot att en chef inom näringslivet som för trettio år sedan tjänade motsvarande 9 industriarbetarlöner, idag tjänar lika mycket som 46 industriarbetare?
Inte bara fingrarna i sylten. Man sitter i samma burk och slafsar i sig. Varför hoppa ur?
Föreslås några verkningsfulla åtgärder mot den storfinans som idag har lika fria händer som före bankkraschen? När den inträffade utfördes ungefär hälften av världens insättning och utlåning i skatteparadisen.
Detta har inte minskat mer än marginellt. Nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer är placerade där.
Betala skatt i moderlandet
Enligt den senaste rapporten från FN:s handelsorganisation UNCTAD hamnar cirka en tredjedel av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadis. Men där finns ju ingen produktion.
Alla dessa skatteflyktsparadis är enbart till för att finanskapitalet ska slippa betala skatt i moderlandet.
Anders Borg kunde se till att varje företag och person som placerar pengar där istället skattar i hemlandet. Tänk så många nya jobb det kunde bli.