Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Regeringen har sedan den tillträdde utsett 14 statliga chefer. Fyra av dessa - eller 28 procent - är kvinnor och somliga finner nu anledning att bekymra sig över den ojämna könsfördelningen. Den förra regeringen hade målet att hälften av cheferna skulle vara kvinnor, men uppnådde drygt 40 procent. Målet avskaffades efter regeringsskiftet och somliga menar sig redan se bevis för vilka ödesdigra konsekvenser detta får för jämställdheten inom den statliga förvaltningen. Värt att notera kan vara att om bara två personer fler av de nyanställda hade varit kvinnor så hade könsbalansen varit jämnare än vad som åstadkoms med det socialdemokratiska kvoteringsmålet. Med ett minimalt statistiskt underlag kan en enstaka person vara skillnaden mellan ett godkänt och ett underkänt i jämställdhetsbetyget. Men nu är det inte bara kvoteringsmålet som skiljer denna regerings utnämningspolitik från den förras. Den väsentliga skillnaden består i ambitionen att tjänsterna ska tillsättas i ett öppet förfarande och med de personer som är bäst lämpade. En sådan ambition är svår att förena med ett kvoteringsmål.Därmed inte sagt att det inte skulle finnas lämpliga kvinnor till statliga chefstjänster. Tvärtom. Och det borde i sig innebära att det inte finns ett behov av kvotering. Det går helt enkelt inte ihop att säga att kvinnor är lika kompetenta som män och sedan i nästa andetag hävda att ett strikt meritokratiskt tillsättningsförfarande inte är tillräckligt för att kvinnor ska ha samma chanser som män att få vissa tjänster. Men om man då inser att det inte är rimligt att, till exempel genom kvotering, låta personers kön påverka möjligheterna att få ett arbete inom den statliga förvaltningen måste man samtidigt också vara beredd att acceptera att resultatet ibland blir att inte 50 procent av de tillsatta cheferna är av vardera könet. Gör man inte det finns kvoteringen i praktiken kvar. Men som sagt, ett slopat kvoteringsmål är bara en del av den nya utnämningspolitiken. Det riktigt viktiga ligger i att tillsättningar sker genom en öppen process. Det är betydelsefullt för att öka själva förtroendet för utnämningspolitiken. Men det ökar också chansen att just den person som är mest lämpad får den aktuella tjänsten och minskar risken att tillsättningen sker enbart utifrån rätt kontakter med makten. Förhoppningsvis öppnas nu upp för att den krets som är aktuell för olika statliga toppjobb breddas och blir mindre homogen än i dag. Det ökar möjligheterna för både kvinnor och andra som lätt utestängs när det är kontakterna och partiboken som styr. Om också kvinnor ska ha samma möjligheter som män att få ett arbete tack vare den kompetens som de faktiskt har är detta den enda vägen att gå. Alternativet är symbolpolitik och sifferexercis som i grund och botten tycks vila på en bristande tilltro till kvinnornas förmåga. Det är ett tråkigt synsätt som understryker hur viktigt det är att den nya utnämningspolitiken markant skiljer sig från den tidigare.
