Varför vågar vi inte minnas 1658?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns inga skrivna regler, inga uttalade förbud - men när man närmar sig det tabubelagda känner man hur den centralistiska Sverigebildens försvarare bildar en osynlig mur för att hindra att det kritiska, det ifrågasättande, det alternativa förstör vad som i så många år nötts in som den enda och riktiga - svenska - sanningen.
Nästa år, 2009, är det 200 år sedan Finland rycktes bort som Sveriges östra rikshalva. Kriget och händelserna som ledde till detta ska uppmärksammas stort - såväl i Sverige som i Finland. En 600-årig gemensam rikshistoria ska uppmärksammas. Inget fel i det. Tvärtom. Det är ett välkommet initiativ. I Sverige har tillsatts Nationalkommittén för Märkesåret 1809 som leds av utrikesminister Carl Bildt. I kommittén hittar man författare, historiker, politiker och näringslivsföreträdare. I Finland är tillsatt en kommission för Märkesåret. En rad andra projekt med officiell välsignelse pågår.
Nästa år har vi detta 200-års jubileum där banden och den gemensamma historien för Sverige och Finland ska uppmärksammas. Det är bra och det finns all anledning att ge denna satsning allt stöd. Men nu i år 2008 pågår ett annat "jubileum" som rör Sverige, Norge och Danmark. Ett 350-årsjubileum som det från Rikets huvudstad inte talas mycket om eller får någon större, om ens någon, uppmärksamhet. Men det är en händelse som betytt mycket för hur dagens Sverige ser ut och inte minst för oss alla som har våra rötter i de av Sverige erövrade landområdena i Roskildefreden 1658.
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän blev "svenska" efter denna fred. Tidigare, freden 1645, hade Gotland - dansk provins i nära 300 år - blivit en provins under den svenska kronan.
Danmark förlorade sin östra rikshalva (som Sverige förlorade Finland 1808)och Norge fick se Bohuslän slitas bort från sina historiska rötter.
Vad har denna fred med så stora landområden som inkorporerades (inte utan våld och förtryck) betytt för landet Sverige? Vad kom det att betyda för det amputerade Danmark?
Med tanke på det officiella Sveriges näst intill obefintliga intresse av 350-årsjubileet av freden i Roskilde så får man lätt uppfattningen att dessa omtumlande händelser inte har betytt någonting.
En händelse som man inte behöver påminnas om, än mindre minnas. Framför allt ska man inte på något vis ifrågasätta fredsavtalet och vad den förde med sig. Tyvärr finns hos många historiskt belästa en storsvenskhet som inte är trevlig. Den är dock till stora delar förhärskande för det officiella Sverige, inom akademiska kretsar och för vad som är godtagbara ämnen att diskutera på högre nivå. Glädjande nog finns det undantag bland såväl forskare som författare. Dessa får ofta utstå extra hård granskning och inte sällan utstå hån för sina åsikter.
Jag vill i detta nu lyfta frågan och få till stånd en rejäl diskussion om hur man från svenskt håll tar vara på det danska historiska och kulturella arv som finns inom riket i det tidigare danska kärnland som blev svenskt med fredsavtalet 1658? Och hur stort utrymme får det norska arvet i Bohuslän? Samtidigt kan vi ställa frågan till det officiella Danmark. Hur tar man i Danmark vara på den kultur, den historia som betytt så mycket för landet och dess utveckling som nu finns inom det svenska rikets gränser?
Vi är bara i början på märkesåret 2008. Det finns tid att också officiellt markera att det är 350 år sedan Sverige fick ett nytt utseende, nya impulser, nya landskap och många nya invånare med annan historisk och kulturell bakgrund. Inte genom invandring eller frivillig inflyttning utan genom krig och fredsavtal upprättade i bajonetternas sken.