Ibland känns det som om vi svenskar lever i en glasbubbla. Vi ser vad som händer runt omkring oss, men vi hör inte. Världen är något vi exporterar till och köper billiga varor från och turistar i.
”Inte vårt problem”
Om det är stökigt i Europa beror det på att andra länder inte sköter sig. Som finansminister Anders Borg ständigt framhåller: Sverige har ordning i sina statsfinanser och det borde andra länder också ha. Hamnar svenska banker på fallrepet, reder vi ut det själva. Sverige ska väl inte vara med och rädda spanska banker, lyder den borgerliga regeringens budskap till Europa.
Andra svenskar tycker att det bekymmersamt att det protesteras och demonstreras för frihet och sådant när de ska ut och resa. Man kan ju bli försenad.
Simma lungt i Röda havet
Men UD försäkrar att det visst går bra att semestra i Egypten, om man bara håller sig borta från de ställen där militären skjuter på folk som försvarar sin demokratiskt valde president. Varken utrikesminister Carl Bildt eller socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tycker sig för övrigt ha sett någon militärkupp. Så svenskarna kan lugnt bada vidare i Röda havet.
På Palmes tid
När detta skrivs har det svenska politiska, ekonomiska och kulturella etablissemanget nyligen återvänt från Almedalen, där de hållit seminarier, minglat och twittrat om och till varandra. Det var internationalisten Olof Palme som från ett lastbilsflak lade grunden till detta evenemang. Palme häcklade förvisso motståndarna så att flisorna rök. Men världen var alltid närvarande i hans tal, glöden och medkänslan med fattiga och förtryckta likaså.
Det är annorlunda idag. Den stenhårda kampen om medelklassväljarna ska helst handla om ”livspuzzel” och skattesänkningar för dem som redan har välbetalda jobb. Folk som har två bilar vill inte höra talas om klimatförändringar eller internationell solidaritet. De vill ha råd med en båt och ännu fler semesterresor till Thailand. Där allt är billigt och ”vänligt”.
I dagens Almedalen har världen på något sätt försvunnit, globaliseringen till trots. I alla fall i partiledartalen. Politikerna orkar inte ens säga något om den oroande utvecklingen i närmaste grannlandet Ryssland. Det borde annars vara ett tacksamt ämne för oppositionen att påpeka att Gotland inte har kvar ett enda reguljärt förband. En stor del av våra gripbara soldater finns numera i Afghanistan.
USA:s spioneri
USA:s spioneri på oss alla via amerikanska IT-företag, och avlyssningen av västeuropeiska länder och EU-kontor, hade varit ett givet ämne på Palmes tid. Och Palme hade kraftig fördömt de europeiska regeringar som tvingade ner Bolivias president Morales i Wien för att på USA:s order söka igenom hans flygplan på jakt efter spionavslöjaren Snowden. En skamlig och folkrättsvidrig behandling av en demokratiskt vald president i Latinamerika.
För hett för Almedalen
Men det ämnet var för hett i Almedalen. Liksom militärkuppen i Egypten, kriget i Syrien, drönarattackerna i Paksistan och, de sociala och/eller politiska oroligheterna i Brasilien och Turkiet.
Ingen tog ställning
Inte ens EU:s djupa ekonomiska och politiska kris anses värd att avhandla i ett Almedalstal, annat än i några svepande formuleringar.
Fredrik Reinfeldts anförande saknade helt internationella referenser. Stefan Löfven talade om att rättvisa och demokrati ska gälla i hela världen, men tog inte ställning i en enda konkret fråga.
Är vi svenskar så självgoda som politikerna tycks utgå från? Eller är våra folkkvalda ängsliga för att spräcka glasbubblan och släppa in en värld som kräver svar på en rad svåra frågor? Som ingen av dem har svaret på.