Världsbanken slår larm om matpriser
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Världsbankens chef, amerikanen Robert Zoellick (uttalas "sállik") är en trotjänare i republikanska administrationer sedan Ronald Reagans tid. Zoellick nära nog beordrade de rika länderna att till 1 maj ge FN:s biståndsorgan World Food Program de 500 miljoner dollar som behövs för att hålla liv i 70 miljoner akut nödlidande.
Samma var beskedet från Valutafondens chef, den franske socialisten Dominique Strauss-Kahn: människorna i ett stort antal länder hotas av fruktansvärda följder med dagens matpriser.
Zoellick och Strauss summerar därmed raden av massmedierapporter om våldsamma protester mot höga matpriser jorden runt, med ett skifte på premiärposten i Haiti som exempel på vad makthavare i ekonomiskt och politiskt sköra länder oroar sig för.
Matpriserna har stigit en längre tid, i linje med den allmänna fördyringen av råvaror under de goda tider som rått, fram till nu. Orsakerna är flera, men det är inte de klassiska, folkökning och/eller missväxt, som dominerat utan det helt nya och egentligen positiva, att miljontals människor i länder som haft framgång på världsmarknaden fått råd att äta bättre och att jordbruket nu storskaligt producerar alternativ till fossila bränslen.
Inte ens en värld utan väpnade konflikter och uppenbart vanstyre är bekymmersfri, med verkningarna på livsmiljön av människans verksamhet som exempel. Men verkligheten är tyvärr att många människor ännu lever i system som skapar nöd.
Zimbabwe och Somalia är ett exempel på hur dålig politik skapar hunger.
Liberia är ett exempel på hur kulturen kan undergräva utveckling. Landet har äntligen fått fred och en demokratisk regering med god vilja. Men återuppbyggnaden försvåras när 44 procent av 3,2 miljoner liberianer är under 14 år och de blir nästan 5 procent fler på ett år. (I Sverige är 16 procent av befolkningen under 14 år och den ökar med 0,16 procent, genom invandring).
Etiopien, i praktiken en diktatur, med 76 miljoner invånare, ökar varje år med 1,5 miljoner. Detta samtidigt som landet behöver livsmedelsbistånd, även i fred, även utan missväxt.
Valutafondens uppgift är att hålla ordning på världens finansiella system, att vaka över att stater sköter sin ekonomi. Det brukar handla om kalla siffror. Världsbankens uppgift är att främja utveckling. Att människor vet att de har brödet för dagen är grundläggande för utveckling. Men varken den ena eller den andra institutionen brukar tala om mat, så som nu sker.
När den brittiske premiärministern Gordon Brown föreslog att de rika G8-länderna vid sitt toppmöte i juni ska diskutera mera pengar till matbistånd sa Robert Zoellick att det är för sent: "Vi kan inte vänta".
Enligt Världsbanken riskerar 33 länder samhällsfarliga oroligheter på grund av ökade matpriser. I de rika länderna har matens andel av hushållsutgifterna sjunkit under ett par årtionden. I fattiga länder är andelen alltjämt kanske 50 procent. Det finns ingen buffert när grödor som ris och vete exploderar i pris.
De som svälter hörs inte. Det för överheten politiskt farliga missnöjet kommer från dem som ser sin standard sjunka. Från Ryssland till Argentina, från Kina till Egypten prövas politiska ingrepp, såsom prisstopp, skatt på livsmedelsexport, statliga subventioner. Mer eller mindre demokratiska beslutsfattare angriper symptomen. Det håller aldrig i längden.