Sex av tio tillfrågade svenskar tror att det är mycket eller ganska vanligt med korruption i kommunerna. Denna internationellt sett höga siffra presenterades i går i en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).
Jag har skrivit det förr och skriver det gärna igen, korruption är inte vanligt i Sverige, särskilt inte inom den offentliga förvaltningen . Det betyder inte att det inte finns, härvan runt bostadsbolaget Poseidon i Göteborg är ett av de mer uppmärksammade fallen på senare år. En handfull personer döms årligen för korruptionsbrott i hela landet.
I internationella bedömningar brukar de nordiska länderna rankas i topp när det gäller låg korruption. I länder med väl utvecklad välfärdsstat är system för insyn och kontroll mer utvecklade.
Statskontoret rapporterade i fjol att antalet korruptionsanmälningar i den kommunala sektorn är oförändrat sedan 2008 samtidigt som fler tjänstemän och förtroendevalda tror att det förekommer och fler säger sig ha utsatts för otillbörliga erbjudanden. ”Mer tidningsskriverier, fler åtal eller domar betyder inte nödvändigtvis att korruption blivit vanligare.” skriver författarna till ESO-rapporten på DN debatt.
Men de markerar också att tilltron till demokratin skadas om allt fler tror att det är så. Och oavsett omfattningen är låg förekomst av korruption inget för alltid givet, den måste ständigt bevakas.
Det finns många aspekter på det här. Medie-granskning är en nyckelfaktor. Det räcker inte att det finns pappers- och webtidningar, radiostationer och bloggare. Det måste också finnas journalister med tid och resurser att gräva på djupet och någonstans att publicera sig.
Extra säkerhetsåtgärder i systemen som att oppositionen har ordförandeposten i kommunrevisionen liksom i riksdagens konstitutionsutskott har sin roll.
ESO-rapportens förslag om årliga externa granskningar av några slumpvis utvalda kommuner finns inte mycket att invända emot. Om även medborgare som misstänker oegentligheter ska kunna begära extern granskning av kommunen måste det hanteras på ett rimligt sätt. ”Någon” måste prioritera och fördela resurser till sådan granskning och ”någon” måste betala. Det tredje förslaget om förbättrade ekonomiredovisningar är utmärkt fast jag tycker att Region Gotland redan kommit rätt långt i det avseendet.
En kanske viktigare uppgift är att upprätthålla ämbetsmannarollen. Det är inte samma sak att arbeta i näringslivet som för det gemensamma. Det ena är inte finare eller viktigare men det är skillnad. Kundtänkande och konstlade affärsförhållanden kan bidra till att sudda ut den gränsen. Och det är ofta i det gränslandet korruptionen frodas.